Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’340
tat att se till att arbetet måtte
komma så omsorgsfullt utrustadt som
möjligt i publikens händer. Äfven
andra omständigheter, t. ex. bruket att
åt theaterdirigenter sälja sina stycken
för att uppföras (Juv. VII, 87) tala
för sannolikheten af det omnämnda
antagandet. Dock torde de
förfat-tarearfvoden, som då betalades,
ännu mindre än hvad fallet i
allmänhet nuförtiden är, hafva varit
tillräckliga att försäkra författarne om
en någorlunda sorgfri existens.
Juvenalis tillråder helt öppet skalderna att
kasta poesin öfver bord och egna
sig åt ett praktiskt och mera
lönande yrke. Likaså Martialis.
På Domitiani tid lefde denne
sednare, i det föregående ofta omnämnde,
författare. Vi vilja till sist dröja vid
några drag ur detta skaldelif, som
isynnerhet är egnadt att gifva en
föreställning om de egentliga
litteratörernas ställning och tillika förträffligt
karakteriserar den inre sidan af det
litterära lifvet, sotn närmast stod i
sammanhang med den allmänna
tidsriktningen. — Född i Spanien hade
Martialis i sin ungdom — omkring
sitt tjugonde år — kommit till Rom
för att fullända sina studier och
söka sin lycka. Der öfvergaf han snart
den bana, hvartill han varit bestämd,
och i stället för rättsvetenskapen
egnade han sig helt och hållet åt
skaldekonsten. Från den tiden
utströdde han med lekande lätthet epigram
på epigram. Hela samlingen af hans
dikter upptager mer än 1,500
sådana. I besittning af en öppen blick
för lifvets alla förhållanden, ser ban
mycket väl tidens dårskaper och
lyten och gisslar dem ofta nog i sina
uddiga dikter, men alltför mycket
skald till själ och hjerta, alltför
godmodig och ännu dertill alltför fattig
midt i den njutningslystna
verldsta-den, kunde han aldrig intaga en
sjelfständig ställning i förhållande till sin
tid. Det föll sig lättare att vid
anblicken af all den löjlighet och
för-vändhet, hvarpå det omgifvande
lifvet var så rikt, utropa: "krossa, o
sångmö, min penna och rif mina
dikter i stycken!" (IX, 74) än att i
verkligheten göra det. Ty sångmön stod
skalden troget bi, under det att hela
den öfriga verlden var obarmhertigt
njugg på sina håfvor. Domitianus,
åt hvars ynnest sknlden redan tidigt
haft att fröjda sig, förlänade honom
endast några yttre utmärkelser och
toma titlar, hvilka medförde en viss
ställning i samhället, utan
motsvarande medel att uppbära densamma.
Han nödgades derföre ständigt
smickra kejsaren, ständigt till honom i
sina dikter mer eller mindre förtäckt
frambära sina böner om understöd.
Han försummar ej att i början af
hvarje bok egna några stycken åt
Domitiani lof och kanske utgör just
den omständigheten, att ban
sedermera i det följande mera sällan
återkommer till honom, ett bevis huru
denna inställsamhet var af
nödvändigheten förestafvad. Man tycker sig
understundom i det öfverdrifna
smickret spåra en afsigtlig tvetydighet och
då sknlden på förhand undanber sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
