Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’341
alla tolkningar af sina dikter
(företalet till I, b.) vore nian nitstan
frestad att deri finna en slags
uppmaning till publiken att läsa ett och
annat mellan raderna. Att
Domitianus lät något verksamt understöd
komma honom till del är föga
troligt. Åtminstone tackar han aldrig
: derför och i ett stycke (VI, 10)
heter det: "Då jag nyligen bad Jupiter
om lumpna tusen sestertier (omkring
5t> rub.) fick jag till svar: Han som
■ byggt mig tempel skall gifva dig
dem. Tempel har han byggt åt
Jupiter, men mig har han icke gifvit
• de tusen sestertierna. Dock med
hvilken huld blick har icke hans öga
mött mina böner. Säg mig, o
Minerva, du som känner vår Dundrare:
] om ban har denna uppsyn då ban
vägrar, med hvilken plägar han då
gifva? Så jag; Pallas gaf mig då
detta korta svar: tror du, dåraktige,
att det, som du ännu icke fått,
blif-j vit dig förvägradt?" Af samma enkla
i orsak tyckes det, som han icke ens
kommit till åtnjutande af den ringa
ynnest, hvarom han i ett annat
styc-ke (IX, 19) bönfaller hos kejsaren,
att för sitt behof få hemta vatten
från den i närheten at’ hans hus
belägna vattenledningen. Martialis egde
nemligen ett litet hus i staden och i
dess omedelbara närhet ett litet
landt-gods, hvaraf dock afkastningen
tyckes hafva varit ganska ringa.
Åtminstone var boningshuset derstädes så
förfallet att regnet slog in genom
taket, och då den rike Aruntius Stella,
! som sjelf var skald och med välvilja
omfattade både Martialis och den i
lika torftiga omständigheter lefvande
skalden Papinius Statius, låtit
reparera detsamma, säger Martialis att j
egaren sjelf saknade något att
betäcka sig med (VII, 36). Man må väl
derföre icke förundra sig att han i
tvenne stycken besjungit den toga han
som skänk erhöll af den kejserlige
öf-verkammarherren Parthenius. I det 1
ena (VIII, 2H) fröjdar ban sig med
nära nog episk lyftning öfver dess
elegans såsom ny, och ler blott åt
kontrasten med den öfriga
garderoben; i det, andra (IX, 50) beklagar
ban sig öfver de märken tidens tand
på densamma qvarlemnat oeh
utbrister suckande: "detta är icke mera
den toga Parthenius gaf mig, nu är den
först riktigt min." Och detta var dock
en skald som med ädel sjelfkänsla
kunde försäkra att hans dikter lästes
kring hela verlden, i det stora rikets
mest aflägsna delar, och som äfven
ganska riktigt hade sina afundsmän.
Han omnämner på ett ställe (VIII,
61) en sådan, som denna gång icke
afundades honom hans skalderykte,
men det lilla landtgodset. "Hvad
skall jag önska åt en sådan
afundsmän", frågar skalden och svarar med
oförliknelig humor: "Jo, att han
måtte vara egaren till mitt gods." Och
det var just den föga afundsvärda
ställningen som egare af sin
förmögenhet, som tvang honom att
hembära än tlen ena, än den andra sin
hyllning. Bland dem var också den
i det föregående omnämnde Regulus.
Till honom säger han i ett litet epi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
