Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’342
gram (VII, 16): "penningarne äro j
slut; nu återstår mig blott att sälja
dina presenter; kanske vill du köpa
dem?" För detta aldrig trytande
goda lynne, detta glada skämt och
denna uddiga humor förlåta vi gerna
skalden hans många fel, hvilka vida
mera hade sin grund i
tidsförhållandena än hos honom sjelf. Också
visar ban sig i många dikter som en
man af ädla och upphöjda tänkesätt
och stod i nära förbindelse med sin
tids utmärktaste personligheter.
Bättre än något annat tala följande ord
af Lessing för aktningsvärdheten af
hans karakter: "Han har ganska ofta
verklig qvickhet, äfven om ämnet är
litet, löjligt ocli föraktligt. Men
aldrig visar han falsk qvickhet vid ett
allvarligt, värdigt och stort ämne.
Ilan kan vid ett sådant vara likaså
allvarlig, värdig och stor, och detta
är just det sanna kännemärket på en
qvick man, hos hvilken man icke
kan tadla hans qvickhet." Efter
Do-mitiani död bryter han också utan
tvekan stafven öfver denne kejsare,
och vi ha icke något skäl att
betvifla det han ej uttalar sin verkliga
öfvertygelse, utan alla egennyttiga
bi-afsigter, i de förtjenta loford, hvar
med han upphöjer de nya herrskarne.
Efter att i Rom hafva tillbringat
34 år, återvände han till sin hemort
lika fattig som han begifvit sig
derifrån. Plinius d. y. berättar i ett
bref att han bestridt omkostnaderna
för denna resa. Der log ändtligen
en glimt af lycka mot skalden, då
han gifte sig med ett fruntimmer af
1 bildning och icke utan förmögenhet,
Ilon var numera hans Rom, heter det
i ett stycke (XII, 21), hon ensam
förmådde mildra saknaden efter
herr-skarinnan bland städer, dit han
ända till sin död troget fortfor att
sända alstren af sin lekande sångmö.
C. S.
En turists äfventyr.
Tidsbild från det moderna Italien. *
1.
"Huru — West? gamle kamrat,
West?"
"Crooke — är det verkligen du,
min gosse?"
Vi stodo tysta ett par ögonblick
och höllo hvarandra i hand, under
första öfverraskningen öfver det
o-väntade mötet. Och medan vi stodo
der, försvunno med ens för våra
ö-gon, likt dissolving views, den
fremmande, utländska gatan och de höga
hvila romerska husen med sina
balkonger och terrasser, och vi drömde
oss tillbaka till Magdalen College i
Oxford och sågo oss sjelfva såsom
två ännu ograduerade, skägglöse
unge män i studentrock och mössa.
Åtminstone skedde detta med mig.
Crooke och jag hade för flera år
tillbaka varit nära vänner och
studiekamrater, och fäguaden att återse min
gamle kompanjon från en oförgätlig
(id, lät mig nu för några ögonblick
glömma, huru olika de vägar voro
dem vi trampat under senare år.
* Ur en engelsk tidskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
