Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’343
Småningom framträdde dock för mitt
minne hvad sedan dess passerat:
huruledes vår korrespondens efterhand
hade afmattats och slutligen upphört
och vi, som varit så intimt bekanta,
helt och hållet förlorat hvarandra ur
sigte. Jag kastade en blick på
Crookes drägt, och kunde icke
undertrycka en suck. Det var den drägt som
bäres af den katolska kyrkans andlige.
"Du är allt anglikan ännu, ser jag?
Har du hela tiden hållit på med din
lilla presttjenst deruppe i norr — i
Leeds eller Halifax, icke så? —
eller har du kanske genom någon
lycklig vändning af Fortunas hjul fått dig
ett fett prebende?"
Min fordne vän gjorde mig dessa
frågor i en ton som för ingen del
behagade, mig. Sannolikt hade han
varseblifvit huru jag ofrivilligt
studsat tillbaka vid anblicken af den drägt
han bar — en prydlig svart kaftan
och en hatt med måttligt breda
brätten, icke lik den oformliga Don
Ba-silio-hufvudbonad, som vanligtvis
begagnas af presterna i Italien. Jag
drog mig i hast till minnes,
huruledes Crooke utträdt ur den engelska
kyrkans gemenskap och lemnat
utsigterna till en snar befordran; huru
han derigenom ådragit sig fordne
vänners ovilja och förakt samt
förorsakat sorg och grämelse i sin egen
familj; slutligen huru jag ryktesvis hört
omtalas den verksamhet ban med en
nyomvänds hela enthusiasm hade
utvecklat i London, tills en dagen
tidningsannons upplyste allmänheten om
att Reverend Titus Crooke, f. d. pris-
belönt medlem af Magdalen College
i Oxford, hade begifvit sig
utomlands. Jag hade sedan denna tid
icke hört någonting vidare af
honom.
Jag tar för gifvet att min gamle |J
kamrat märkte min öfverraskning vid
hans oväntade och med alltför
mycken lätthet framkastade frågor, ty
han trädde sin arm genom min och
bad mig mycket höfligt om ursäkt
för den händelse att ban på något
vis gjort mig ledsen. Han bad mig
öfverse med en kamrat från fordna
dagar, som af mången landsman och
landsmaninna, i andra fall nog vek- j
hjertade och ömsinta, dömdes ohörd.
Han ansåg mig icke nog
trångbrö-stad eller hjertlös för att följa deras
exempel. Den bana han utan några
egennyttiga afsigter hade valt, vore
ofta nog stenig och svår, och han
tvekade icke att förklara att det
stundom händt att den köld och
mot-sträfvighet han rönt af gamla vänner
sårat honom djupt i själen.
Hvad stod härvid att göra? Mitt |
hjerta blef småningom vekt för den
gamle vännen i hans föga
afundsvärda ställning, ty jag kunde alltför väl i
märka att han var långt ifrån lyek- !
lig och dessutom vid allt annat än
god helsa. Hans ansigte var blekt
och afmagradt, haus ögon voro in- l|
sjunkna, hans tinningar redan kala, j
och en nervös ryckning kring
munnen vittnade ingalunda om hvad man
kallar belåtenhet med lifvet.
Hela tiden under detta vårt samtal
hade den brännande middagssolen ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
