Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■379
Med mordbrandsfacklan vigt åt grafvens
tystnad;
Vår fot ej trampar uppå Bibelns
skrifter: –
; Vi endast plundra lik i deras grifter.
Mer fräckt än någon vi dock byten
skördat,
När på det heliga vi lade handen:
Det fanns ett namn, af tidens lia vördadt,
Som gått förklaradt, liksom guld, ur
branden
Af seklers strid, ur vexlingar af öden,
’ Och throners fall och härjningen af
döden.
Symbolerna af rnagten ej nu bära
’ Det namnets herrlighet mot skyn från
gruset.
1 Osynligt, såsom Gud, uti sin ära,
| I återglansen af sin kamp för ljuset
Det lefde blott: en magt förutan like
, I Nordens hjelteminnens månskensrike.
, Men liksom perlan, som en prydnad vore
För hvarje krona, ned till snäckan sänktes,
1 Så hjeltenamnet, buret af de store
j Heroerne af Wasastammen, skänktes
Åt punkten, der af böljan närmsta banden
Väfts mellan Sveriges kust och Finska
stranden.
, Det var ett kärleksminne och det bästa,
De ädle furstarne oss kunnat gifva.
De visste väl att tiden skulle fresta
Sin styrka uppå deras verk och rifva
I Föreningsbanden, hvilka sammanlcnutit
De folk, som för dem lijerteblodet gjutit.
Men då sin enda skatt de anförtrodde
I hägn af Finlands tacksamhet och heder,
Ej deras ädelmod det möjligt trodde
Att Wasanamnet skulle ryckas neder
Af sönerne till dem, som trofast blödde
För Wasakungarne och med dem dödde.
Till griftens ro de gått från djerfva
strider;
En fotbredd mark ej deras välde stöder;
Af deras storhet ingen intrång lider;
Ej deras ära afund mera föder;
Mot rånarn svaga, liksom gudabilden,
De bjuda vördnad dock åt sjelfva vilden.
Vi, vi allena deras helgd ej vördat:
På knä för stundens gudar, vi dem offrat;
Af döda lif ej tagas kan: vi mördat
Blott deras namn, som liäfdens eldprof
sofrat.
Men det förslår; och Wasanamnets ära,
Vår stolthet förr, skall på vår heder tära.
Ofvanföre är redan taladt om de
trenne dikter, hvilka utgöra, så att
säga, en inledning till samlingen i
dess helhet. Förf. blickar i dem
genom "ett flor af vemod", som han
sjelf uttrycker sig, tillbaka på alstren
af sin poesi, dem han kallar "barn
af dagar, ren till afton hunna"; han
antyder, att för honom sångens tid
redan är förgången, och nu endast
återstått att, likt skördemannen,
uppsamla hvad han ännu forefunnit
kring-strödt, på diktens fält. Lätt
förklarliga äro visserligen dessa förf:s
känslor vid återblicken på en nära
trettioårig poetisk verksamhet hvars
tidigaste och senaste frukter här,
egendomligt nog, råkat blifva samtidigt
och på samma blad inbergade. Dock
finnes väl bland forf:s läsare ingen,
som med honom delat denna
misströstan, eller befarat att hans lyra
för alltid skulle tystna vid en
tidpunkt, då den äiinu icke röjer
några tecken till afmattning. Och att
hans spådom ej slagit in, har han
sjelf öfvertygat allmänheten om ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
