Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■438
pagnementet instrument på
instrument, liksom hude han snarare
velat alldeles Undertrycka rösten, än
understödja densamma. Jag har
ännu aldrig hört "Robert" gifvas, utan
att lida af den pinsammaste oro,
huruvida de spelande skola kunna
öfvervinna alla de deri förekommande
svårigheterna.
Men med allt detta äro denna
operas lifskrafter outtömliga, hvilket ock
är orsaken till att den kunnat hålla
sig uppe i decennier, samt äfven
framdeles kommer att göra det. Huru
hänföres ej åhöraren af Meyerbeer»
skiftande, praktfulla, vällustiga och
sprittande balletmusik — huru af de
gripande orgeltonerna uti sista akten,
Meyerbeers bästa sista akt! Hvem
glömmer väl någonsin den väldiga
passion som uttalar sig i den
välbekanta arian "Grace", denna sång, som
alla amatörer så obetänksamt och
med så stor förkärlek bemöda sig att
exequera? Demonernas vals klingar
visserligen något föråldrad, liksom
scenen mellan helgonet och frestaren
vid korsets fot förefaller något
konstlad och hysterisk, ifall man jemför
den med Rossinis sätt att återgifva
likartade situationer, t. ex. uti
Othello. Men det oaktadt tror jag att
denne "Robert" såsom opera betraktad,
står och skall stå, lika visst som jag,
ehuru på ett annat sätt, tror på den
fulländade skönheten hos Gluck"s Orpheus,
eller på deu älskligt inelodiösa,
komiska doft, som är så rikligt strödd
öfver Barberaren och La Cenerentola
af Rossini.
Hvad som blifvit sagdt om
"Robert" lämpar sig om möjligt ännu
bättre på "Hugenotterna." Eget nog,
tyckes Meyerbeer hafva följt alldeles |
samma instinkt soin ledde hans
med-lärjunge hos Abbé Vogler — Carl
Maria von Weber. Efter Webers
"Friskytt" kom hans "Euryanthe".
Ef-ter Meyerbeers fantastiska opera "Ro- i
bert" kom den ridderliga
tonmålningen af den franska
Bartholomei-nat-t.en, hvilken i många afseenden är |
den största historiska opera, som
blifvit skrifven. Huru en så feg man,
en så beräknande kompositör, som
Meyerbeer, kunnat utföra ett så
storartadt och ytterligt svårt ätnne som
detta, är en af snillets anomalier. — |
"Les Huguenots" har sedan de första
få åren i Paris, från och med 1836, ;
aldrig blifvit gifven med sin fulla ’
pomp och ståt. Dess orimliga
vidlyftighet, (de första representationer- ;
na varade i fem och en half timme)
| gjorde en inskränkning och omarbet- ;
ning af flere partier oundviklig, och :;
I dock — huru älskliga voro de ej! i
Scenen uti Hötel de Nevers, med si- I
na ädlingar och schackspelare,
hu-genott-riddaren som blir fängslad midt
under detta glada, lättsinniga
samqväm ; — den utsökt vackra kören ;
"I/avcnture est singulière", då de
unge katholske ädliugarne söka
utforska den maskerade damens
hemlighet, allt detta bildar en den
vackraste och mest fulländade tonmålning
— deri ovedersägligt mest fransyska
tonmålning som någonsin blifvit
skrif-i ven. Den är så framstående och strå- f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
