Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■180
anföra en annan af de lyckligtvis fö
bilder, hvilkas ämnen tillhörde det
förskräckliga slaget. Det är en grå
och tung himmel, marken är brungrå
och blöt, såsom efter
snösmältningen. f myllan ligger en qvinnokropp
helt naken och med tydliga
blånader efter misshandling. Händerna och
lotterna äro bundna och banden
hafva älit sig in i köttet. Håret är
upplöst och uedmylladt. En gammal
bondqvinna med markerade drag och
en landtman hafva funnit, liket. Den
förra lyfter don om förskräckelse och
sorg talande blicken emot höjden,
mannen hänger djupt sitt hufvud.
På något afstånd sticker ur jorden
en afbruten lie. Den döda kroppen
är utförd med sällsynt ädelhet,
färgen är harmonisk och uttrycksfull.
Artistens namn är Laurjéc, en af
Pico Is elever, livar scenen var
förlagd har läsaren gissat utan
svårighet.
Inom den franska
landskapsmålningen ser man ännu, hvad som
eljest blir mer och mer rart, det
historiska landskapet. Så att säga
kärnan i ett sådant stycke är en
arki-tektur-lemning från en viss historisk
tid. Kring denna och i harmoni med
den känsla den innebär, gruppera sig
kullar, lunder och vatten, sådana
fantasin bäst gitter påfinna, och de
sammansättas nu till ett helt. Det var
sålunda Poussin och delvis äfven
Claude Lorrain fattade saken och i
denna riktning fortgår Cabat och hans
lärjunge Curzon. Äfven Benouville
kallar sig historisk landskapsmålare.
Gränsen är lätt att öfverskrida, då
artisten som partier i sin tafla ofta
använder verkliga vyer. Att de
sam-mangå så att ingen skärf blir synlig
är rätta pröfvosältet för denna konst- !
art.
Jag har härmed genomgått de
mär-keligaste alstren expositionen inom
de olika arterna hade att uppvisa, ]j
och på grund af iakttagelserna har
jag gjort några konklusioner i
afse-ende å den franska konstens vidare
utveckling. Kanske väntar läsaren
några omdömen om våra egna
artisters taflor, och huru de taga sig ut
bland så mycket ansenligt och
utmärkt. Jag har redan antydt att
den flärdlösa och starka färgläggning
Löfgren ådagalagt i sin "italienska",
lät den på ett fördelaktigt sätt afstå
från mängden, ehuru kompositionen
var för enkel eller ämnet så att säga
för litet, för att tillvinna den en
större uppmärksamhet. Likaså
anspråkslösa voro de tvenne små taflor von
Becker insändt, nemligen ett porträtt,
samt en katt, sönderslitande en
kana-riefogel. På den förra hade artisten
öfvat sin färgkonst, men utan att
utföra fullständigt; i den senare taflan
är kallens hufvud ett förträffligt
parti, och en slarfvig bok, som väl skall
illustrera huru allting slites sönder
här i verlden, är så väl utförd, att
den nästan stör ensamblen. Delta
är i det närmaste samma omdöme
som fälldes i "La Proprieté
industrielie", en af den franska pressens
anspråkslösare medlemmar, hvilken
egnade äfven Löfgrens "Erik och Ca-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
