Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698
t
som om vi kunde underlåta att
tänka, känna och handla såsom vi
göra det, och att alla våra åsigter,
sträfvanden, lidelser och handlingar
endast utgöra nödvändiga momcnter i
händelsernas bestämda gång, äfven
om vi sjelfva uppfatta saken
annorlunda. Och likaledes är det lätt
att inse, det vi vid alla andra
dylika invändningar skola med
nödvändighet komma till korta, huru
mycket än vår innersta öfvertygelse
må känna sig manad att bestrida den
ifrågavarande läran. Yi finna, att vi
icke kunna anföra något faktum
e-mot; den. Ty fakta äro ju något skedt
och kunna väl bevisa möjligheten af
det skedda, men på intet sätt
möjligheten af att det kunnat förblifva
oskedt. Dertill skulle fordras ett
faktum, som icke ännu trädt fram i
verkligheten, d. v. s. ett faktum, som
icke tilldragit sig, sotn icke vore
något faktum.
Men om äfven denna determinism,
då den konseqvent genomföres,
sålunda synes trotsa alla invändningar,
så finnes dock en omständighet,
hvarigenom dess oriktighet, i fall den
verkligen är oriktig, kunde blifva
uppenbar på ett otvetydigt sätt.
Om det nemligen skulle visa sig,
att determinismens lära strede emot
sig sjelf och innebure en inre
motsägelse, så vore det ju sjelfklart att
den icke kan vara sann. Ty en teori
hvars följdriktiga konseqvenser icke
öfverensstämma med dess egna
antaganden måste nödvändigt vara falsk.
Det är t. ex. genom uppvisandet af
en sådan motsägelse, som Euklides i
de s. k. indirekta bevisen
ådagalägger falskheten af åtskilliga gjorda
antaganden. Och en dylik
sjelfmotsä-gelse synes det oss just finnas i de
deterministiska lärornas anspråk på
att gälla som sanning. Ty är
verlden verkligen så beskaffad som de
framställa, och är allting som uppträ,
der i densamma endast nödvändiga
momenter i verldens bestämda gång,
så måste ju äfven de deterministiska
lärorna sjelfva vara blott ett sådant,
Ii-kasåväl som de föreställningssätt,
hvilka de bestrida såsom illusioner.
Enligt sin egen teori skall
determinismen vara tvungen att erkänna sig
icke ha större anspråk på sanning,
än hvilken annan åsigt i verlden som
helst. Den yttersta konseqvensen af
dess lära är den, alt den icke sjelf
är sann. "Om verlden i sjelfva
verket vore sådan, som den uppfattas
af Spinoza" säger en af den moderna
filosofins historieskrifvare, "så vore
Spinozas lära såsom filosofi en
omöjlighet". Och detta synes oss vara
tillämpligt på determinismen i sin
allmänhet. Ifrån antagandet af dess
sanning ledes man med nödvändighet
till den slutsatsen, att den icke kan
vara sann. Det förhåller sig med den
på samma sätt som med
skepticismens lära att man icke kan veta
någotmtd visshet, hvilken lära
tillämpad på sig sjelf bevisar sin egen
motsats.
Om nu sålunda den
deterministiska åsigten att verldens gång är
bestämd och kan ske endast på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
