Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
752
Vi tro oss redan hafva anfört nog
för att karakterisera
medeltidskristendomen i vårt laijd. Sammanfatta vi
i några få ord det af oss hittills
an-lörda, för att uttala ett slutomdöme
öfver det andliga lifvet under
medeltiden i -vårt fosterland, så bör det ej
synas alltför vågadt om vi på grund
uf ofvan anställda forskningar påstå:
att hvad först det litterära oeh lärda
lifvet beträffar, detta i vårt land stod
så högt, att det förmådde begripa
och pröfva* de grunder hvarpå
reformatorerna byggde sina läror; hvad
å-ter det religiösa lifvet beträffar så
var det hos folket grundadt på en
väl enfaldig, men innerlig tro för
hvilken icke heller kännedomen om
kristendomens hufvudsanningar var
fremmande; hos kyrkans bildade män
åter var det religiösa medvetandet
klart oeh i hufvudsaken fritt från all
mensklig tillblandning. Sådant detta
religiösa medvetande framträder i de
af oss citerade sångerna företer det
åsigter långt ifrån stridande emot dem
reformatorerna varmast framhöllo. För
ett folk, hvars religiösa lif är så be
skaffadt, är ej steget till Luthers
reformation alltför svårt; det är i
sjelfva verket endast ett steg framåt,
hvilket kan tagas i all frid, utan
vådliga skakningar och omstörtningar.
Vi hafva hittills endast skådat
ljus-ridorna i den katholska kulten; den
hade ock sina nattsidor. Utom de
uf oss hittills framhållna tendenser
och läror, hvilka genomgås af en
i,annt kristlig fläkt, förefunnos
äfven andra, hvars menskliga, jordi-
ska, ja förkastliga prägel är
påfallande. Vi hafva sett att våra fäder
under medeltiden förstått att fatta det
kristliga, det sanna och eviga uti
ka-tholicismen; förstodo de ock att
o-gilla missbruken, att höja sin röst
e-mot de vidrigheter, hvarmed en
o-renande tidsanda och ett girigt
påf-vedöme hade uppblandadt den
kyrkliga läran och kulten?
Då vi gå att söka ett svar på
denna fråga måste vi på förhand
anmärka, att de sämre sidorna hos
medeltidskyrkan ej i norden framträdde
i samma hjerta, stundom hånfullt
trotsiga form som i södra Europa,
hvarföre också oppositionen emot
desamma ej här någonsin kunde uppträda
i samma afgjorda form, som hos en
Huss, en Luther och deras samtida.
De läror, som kyrkan stämplade med
kätteriets namn och hvilkas
representanter hon på bålen hembar såsom
offer åt orthodoxin, förekomma
således ej i norden under medeltiden,
emedan kyrkan ännu der fortlefde i
en form, mera öfverensstämmande
med dess ursprungliga. Väl är oss
ej obekant att s. k. kätterier
verkeligen omtalas under ifrågavarande
tidehvarf i Sverge, men dessa voro
städse af en alltför enskild karakter
för att kunna blifva af någon större
betydenhet. Så omtalas i slutet af
14:de seklet en pastor Heynos vid
Si. Olofs kyrka i Visby, hvilken väl
egentligen uppträdde emot
Predikaremunkarna, men som dessutom äfven
framkastade läror af en viss, om vi
så få säga, pietistisk anstrykning -t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
