Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
771
ra härom. Den unga grefvinnan var
en Polska af förnäm, men fattig
familj ; hennes slägtingar hade tvungit
henne till detta giftermål, emedan
grefven, som blifvit betagen af hennes
o-vanliga skönhet, samtyckt att gifta
sig med henne utan hemgift. Han
omtalade att de nödgats använda
mycken möda alt förmå henne till detta
steg, samt att hon på sin
bröllopsdag mera liknat en död, än en
lefvande, hvilket grefven alldeles icke
hade tyckt om.
De anlände sent en afton i Maj
månad, och följande morgon
efterskickades min man till slottet.
Grefvinnan var trött af resan, hette det,
och hade ett lindrigt feberanfall. Min
man fann henne uti ett synnerligen
uppskakadt tillstånd. Hon kunde på
länge icke förmås att tala, men
småningom då hon såg huru vänlig och
deltagande han var, lugnade hon
sig. Vi fingo sedan höra, att hon
icke hade vetat af den förra
grefvinnans nyligen timade död, och att, hon
vid sin ankomst till slottet blifvit
mycket uppskakad vid anblicken af
det ännu i djup sorgdrägt klädda
Ijenstefolket, som emottog henne i
förstugan : hon berättade dessutom åt
min man, att hon kom från ett
vackert och leende land oeh från
kretsen af en stor familj, hvarföre
slottets ödsliga och dystra utseende hade
skrämt henne: hon var äfven
synbarligen mycket rädd för sin gemål;
detta sade hon visserligen icke, men
min man kunde nog sjelf se det.
"Ungefär ett år härefter skänktes
grefven en dotter. Min man hade
redan två dagar förut blifvit kallad
till slottet; under dessa dagar befann
sig grefve Berehtold i ett fortfarande
glädjerus, hvilket han ock från
morgon till afton ifrigt underhöll medelst
ett ständigt anlitande af glaset.
Några minuter efter den lilla varelsens
födelse störlade han in i grefvinnans
rum. — "Låt mig få se min son!"
utropade han. Det var en svag, klen,
qvidande flicka. I en paroxysm af
mållöst raseri rusade han fram till
sin gemål, skakade henne våldsamt
vid axlarne och slängde henne
slutligen hjelplös tillbaka ned på bädden.
Min man ropade på hjelp och tvang
omsider grefven att lemna rummet.
Men först nu lossades tungans band
på den onaturlige fadren. "Bort med
delta barn!" utropade han, utom sig
af förbittring — "på ögonblicket bort
med denna eländiga varelse! Jag
kan ej lida hennes åsyn, som endast
säger mig att jag ej har någon son.
Detta slott skall aldrig bli hennes
hem!" —- Fåfänga voro min mans
alla föreställningar; grefven var
obeveklig. Den lilla Wanda (så
kallades hon efter sin moder) rycktes bort
från hennes sida, och först efter de
mest enträgna böner lyckades, min
man förmå grefve Berehtold att
öfverlemna det stackars lilla* barnet åt
hans omsorg. Sålunda kom Wanda
till oss, och vexte ijpp hos oss med
vår Wilhelm, som var endast tre
veckor äldre än hon.
Grefvinnan repade sig aldrig efler
denna tilldragelse; den ena vanmak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
