Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
lemna staden och flytta på landet
till min födelseort Wallendorf.
Wanda var då elfva år och William af
samma ålder; Elisabeth var tretton
år. Wanda gjorde mig mycken sorg
och oro, ty den förbannelse som
drabbat modren, hade äfven gått i arf
på hennes barn. Hon var ända från
sin tidigaste barndom sinnessvag.
Grefven bekymrade sig icke det
ringaste om henne, och kom aldrig till
våra trakter, men betalade oss ett
rikligt underhåll för henne, oeh hans
ombud i staden var mycket
punktlig i utbetalandet deraf. Hon vexte
upp för alt bli ännu älskligare än
hennes olyckliga moder; hennes
sinnessvaghet var af ingen skrämmande
natur och den som blott såg henne,
kunde ej ana, att icke allt stod rätt
till. Den tiden såg hon icke ut som
nu,^ en liflig rodnad färgade då
hennes nu så bleka kinder. Till sitt
förstånd förblef hon alltid som ett litet
barn ; hon begrep endast de
allraenk-laste saker och var fullkomligt
oläraktig : i allmänhet lydig, men om
någonting uppretade henne, kunde hon
emellanåt iakttaga en så långvarig
tystuad att den förorsakade mig
mycken oro, och någongång fick hon
äfven anfall af raseri, då hon kunde
slå sig sjelf emot väggen, och mera
liknade ett vildt djur, än en
mensklig varelse; men dessa anfall inträffade
ej ofta och blefvo med tiden alltmer
och tner sällsynta. Hon både
fruktade och höll af mig och lydde
äfven i allmänhet ganska villigt
Elisabeth. William riktigt dyrkade hon;
de lekte alltid tillsammans och han
tycktes förstå henne väl samt äfven
bättre än någon annan kunna göra
sig förstådd af henne.
William hade mycken fallenhet för
musik, och jag satte honom slutligen
i lära hos en orgelnist, vid en af
kyrkorna i.Prag. Han gjorde raska
framsteg, och under sina ferier, dem han
tillbragte hemma, beredde ban oss
alla mycken glädje genom sitt spel,
så dåligt ock det gamla klaveret var
som stod qvar hos oss sedan fordna
tider; det, hade tillhört min mor.
Men den som hade största fröjden af
Williams musik, var Wanda; hon
vek ej fiån rummet, så snart han satt
sig vid pianot. Spelade ban en vals
eller en polka — ni vet att polkan
är vårt hemlands nationaldans — så
hoppade hon glad omkring och
klappade med händerna och nödgade
ofta nog den allvarsamma Elisabeth,
någon gång till och med mig, att
svänga om med henne i en dans.
Utförde han ett allvarligare stycke, så
blef hon tyst, och satte sig på en pall
tätt invid hans stol, eller stod lutad mot
instrumentet i långa stunder,
uppmärksamt, orörligt lyssnande, och
ofta såg jag derunder hennes ögon
fyllda af tårar. Det märkvärdigaste
var hennes musikaliska minne; hon
behöfde icke mer än en gång höra
ett stycke, för att efteråt kunna
sjunga långa strofer derur. Hon började
slutligen sjelf att på pianot leta ut
den ena melodin efter den andra.
William såg detta med innerlig
glädje; han företog sig att då oeh då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
