Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
774
instruera henne, oeh hon gjorde
hastigt de mest förvånande framsteg.
Han fann det visserligen rakt
omöjligt att lara henne känna en enda
not, men desto fortare gick det med
spelet. Utan svårighet lärde hon sig
efter hans föredrag de mest
invecklade stycken, oeh hon spelade dem
med en känsla, en själfullhet, som
öfverraskade oss alla. Musik är nu
hennes största fröjd ; den utgör
hennes enda andliga lif; i allt annat än
hennes själ försänkt uti oredig dvala.
Stundom har jag frågat mig sjelf, om
ej denna fallenhet borde anses för ett
intyg på att äfven de öfriga
förmö-genheterna engång hos henne kunna
vakna. Men erfarenheten har tyvärr
längesen bevisat, att detta endast
varit ett dåraktigt, ett alltför dåraktigt
hopp!
"Detta, Mr. Saville, är hvad jag
velat meddela er om mitt olyckliga
fosterbarn. Ni känner nu, huru
hennes barndom, huru allas vårt lif
under många år förflutit. Då hennes
far, grefve Berchtold, afled,
öfvergingo hans gods i andra egares
händer; vi nödgades bortflytta från det
fredliga, kära hemmet. Min son
William lyckades genom en aflägsen
släg-tings bemedling erhålla en plats
såsom orgelnist vid en katholsk kyrka
här i London. Detta blef
anledningen till vår öfverflyttning till
England, för nära tre år tillbaka. —
Wan-das slägtingar utbetala punktligt
hennes årliga underhåll, i enlighet med
hennes faders förordnande i sin
dödsstund. Men alla hafva de förbehållit
sig, att hon för alla tider skall
förblifva i min och min dotters vård.’’
Den gamla qvinnans sorgliga
be-rättelse var slutad och hon reste sig
upp, för att gå se efter sin dotter.
Edvard Saville satt såsom förstenad;
den dyslra historien hade nästan
be-döfvat honom. Nu återkom Madame
Hausmann, fattade hans hand och
ledde honom till nästa rum. Det var
hennes sofrum och afskildt från ett
annat genom en glasdörr, hetäckt af
en gardin. Hon gaf honom ett
tecken att hålla sig stilla, samt öppnade
en flik af förhänget oeh bad honom
blicka dit in. Elisabeth Hausmann
låg på en soffa i ena ändan af
rummet och icke långt från henne satt
Wanda, på en pall, med det långa
ljusa håret utslaget ända ned till
golfvet. Hon höll i handen en bukett
med ängsliljor, och var sysselsatt med
att fästa den ena efter den andra af
dem uti håret. Hon gnolade sakta
på en entonig melodi; hennes blick
var stirrande, glasartad, liflös.
"Medusal" hviskade en röst i
Edvard Savilles inre; hans hjerta
sammandrog sig krampaktigt. Med
ansigtet doldt i sina begge händer
stör-tade han ur rummet.
Femte kapitlet.
Edvard Saville uppvaknade såsom
en ny menniska ur sin dröm. Det
var ieke, som skulle ban nu ha
älskat Wanda mindre; tvärtom gjorde
han det kanske högre, än förr. Men
en mäktig känsla af medlidande, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
