Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
och utveckladt, att han aldrig
tillförene sett någonting liknande, och
är helt förtjust deröfver; han säger
att han redan i de saker som röra
barnet, sett ett bestämdt
uppvaknande af hennes förnuft, och han har
derföre förordnat att hon så mycket
som möjligt, bör få vara tillsammans
med den lilla gossen; ban anser det
sannolikt, att. delta skall utöfva ett
välgörande inflytande på hennes
sinnestillstånd.
— "Det gör mig ondt att ej få se
henne", sade Edvard ; "jag hade
hoppats få säga henue farväl".
— "Det skall ni få. Vänta ett
ö-gonbliek, och bon skall genom
fönstret taga afsked af er".
Hon sprang in och ett Ögonblick
derefter syntes Wandas bleka sköna
ansigte i fönstret.
— "Säg vackert farväl ål honom,
älskade Wanda, ty lian’ reser bort",
sade Elisabeth, som stod bakom
henne.
— "Farväl, gode Edvard! Res
icke bort, gode Edvard !" sade Wanda.
— "Jag är tillbaka hos dig före
klockan sex’’, svarade Edvard
nedifrån. "Farväl, min älskade!"
— "Farväl min älskade! Farväl
min älskade!" upprepade hon med
sin veka, barnsliga röst.
Då hon lutade sig fram för att se
honom, krossades en ros som bon
bar fästad vid bröstet, emot
fönsterkarmen, och dess blad föllo såsom
ett litet blomsterregn öfver haiiB
ansigte.
Det hade varit en molnfri dag och
aftonen var herrlig. Omkring
klockan sju kunde in åh se ßenedettos båt
dansa fram på de glittrande små
vågorna. Edvard Saville hade ej
kommit tillbaka, hvarföre Stella och
Wanda samt den lilla gossen begåfvo sig
ut, för att njuta af aftonens ljufliga
svalka. Elisabeth Hausmann hade
icke lust atl fara med; hon mådde
alltid illa på sjön så snart det ej var
fullkomligt lugnt, och derföre stannade
hon äfven nu qvar på stranden,
o-förtrutet stickande på sin gråa
strumpa. Wanda hade varit något orolig
bela dagen; de visste icke om det
var derföre att hon saknade Edvard
Saville, eller om någonting annat
felades henne. Då hon steg i båten
upprepade hon ett par gånger sakta
"farväl, farväl", och såg sorgsen ut;
för att roa och lugna henne, satte
derföre Stella barnet i liehnes famn,
och hon började nu sin vanliga lek
att försöka vyssja honom till sömns.
"Vyss, vyss, min lille gosse!" sjöng
hon och slöt honom i sina annar,
men gossen var full af sprittande lif
och kunde för intet pris förmås att
sofva. Han grep tag i hennes kam
och ryckte den lös, så att det rika
ljusa håret fritt böljade för vinden.
Det var vackert att se dem rusa,
leka och kyssa hvarandra ; gossen, en
liten mörk rosenkindad Herkules, och
hon den tina, bleka ladyn med det
långa ljusa håret som omgaf henne
likt en sky. Stella försökte
förgäfves att hålla i den lilles händer, som
gjorde förtviflade angrepp i Wandas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
