Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norske Folkeeventyr, fortalte af P. C. Asbjörnsen og J. Moe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
skildt folk, icke ens den Germaniska stammen,
utan man kan följa dem in ibland de Romaniska och
Slaviska folken, ja man spårar dem i de Asiatiska
nationernas fantasier, och endast vissa speciella,
typiska skildringar samt, framställningssättet
tillhöra de enskilda nationerna. I det stora hela
kan man följa vissa kretsars gång från Hindostan till
Frankrike, från Afrika till Norge, såsom Grimm och,
i sin inledning till 2:dra upplagan af närvarande
samling, Jörgen Moe har gjort. Olika vägar hafva
blifvit försökta för att förklara detta vidlyftiga
slägtskapsförhållande mellan de olika folkens sagor;
man har gissat på folkvandringarna vid medeltidens
början tillsammans med korstågen, men ett sådant
antagande motsäges af sagorna sjelfva, hvilka,
ehuru sprungna ur samma grund, ändå öfverallt
hafva utvecklat sig på ett för hvarje enskildt
folk egendomligt sätt. Det synes klart? att de växt
organiskt, inifrån utåt; stympningar och tillägg,
framkomna genom en yttr-e, mekanisk sammanställning,
förekomma visserligen i enskilda drag, men aldrig
i kärninnehållet; lika litet kan en upplösning
af det ena folkets diktning i det andras förklara
öfverensstämmelsernas och oöfverensstämmelsernas
natur, - man får sålunda aldrig tänka på något direkt
lån, utan alltid på ett sjelfständigt skapande. Icke
bättre förklaras saken genom antagandet af en
spridning, förorsakad genom medeltidens folkböcker:
emedan dessa sjelfva grunda sig på tradition, och
sagorna finnas i många länder, der folkböckerna
aldrig funnits.
Man måste sålunda söka förklara slägtskapen som en
vink om folkens urslägtskap i en längesedan förliden
tid, hvilken historiens årsböcker knappast eger
siffror för att beteckna. "Man skall", säger Moe
i sin nämnda inledning’", i denna åskådning hafva
ett nytt och fast band, hvilket sammanknyter först
smärre grupper af folk, och sedan större och större
massor af menniskoslägtet, såsom utgående från ett
blod". De tidigaste gemensamma mythiska minnen,
medtagna till långt åtskilda delar af jorden, hafva
hos de olika folken utvecklat sig till dikter, i
hvilka grundtanken behölls, ehuru dess framträdande
på mångahanda sätt ändrades och modifierades enligt
de naturintryck, hvilka hvarje folk emottog, samt
enligt den historia, hvilken samma folk genomlefde
och hvari det utvecklade sig.
Huru härmed än förhåller sig, - ett är säkert: att
de Norska folksagorna hafva en synnerligen hög ålder
inom sjelfva landet; i nästan samma skick, hvari de
nu berättas af de Norska bönderna, måste dessa sagor
hafva lefvat på folkets tunga ända från Asalärans
dagar - och detsamma gäller om Sveriges.
Hedniska föreställningar, än i ursprunglig form, än
dolda under kristlig förklädnad, skönjas tydligen
i mången af dessa sagor, ja de bilda till och med
grundvalen för många ibland dem. Alldeles ursprungliga
förekomma "Troll" och "Jätter" (Kiser), hvilka spela
en stor roll, äro oändligt starka, men tillika dumma,
och lätt låta sig öfverlista af de svagare, men
sluga menniskorna. Vindarne förekomma personifierade
alldeles som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
