Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids kyrka och christendom i Sverige. Betraktelser af en kyrkans tjenare, af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
skola upphöra och försvinna. Om de särskilda kyrkorna
till sitt begrepp berodde på en mer eller mindre
lyckad konfession, så skulle de naturligen, ju mera
sanningen segrar, sammansmälta till en (konfessions-)
kyrka, men örn kyrkan fattas såsom ett menskligt s a
m h ä lie, tänkt s å s o m o r g a n för religionen,
så lära de särskilda kyrkorna aldrig kunna upplösas
eller öfvergå i hvarandra. Familjen kan aldrig bli
staten, och staten kan aldrig bli menskligheten.
Af det här sagda följa några enkla korollarier. Om
den kristna kyrkan (fattad i sin sanning och utan
inskränkningar) är «de troendes samfund, i hvilket
evangelium rent predikas och de heliga sakramenten
efter evangelium utdelas« (Augsb. Bek. art. 7),
och således (till sin idee) omfattar sjelfva
menskligheten såsom det högsta samhället, så
synes -det vara alldeles påtagligt, att alla andra
samhällen eller samfund, som äro denna kyrkas organer
och derigenom äfven den kristna religionens, icke
såsom sanna kyrkor i sig få upptaga några principer,
som strida mot kristendomen eller menskligheten. De
få icke strida mot kristendomen, ty då äro kyrkorna
eller samhällena i samma mön i eke-kristna, och de få
icke strida mot menskligheten, ty då äro de i samma
raon icke-menskliga. Gäller nu detta i allmänhet,
så måste det äfven gälla om staten, hvilken således
såsom kyrka d. ä. såsom organ för religionen (och
någon annan statskyrka kunna vi icke erkänna) icke
får så begränsa sig genom godtyckliga bestämningar,
att han på något sätt verkligen kommer i strid med det
specifikt kristliga eller det specifikt menskliga. Yi
förmå nu icke inse, att detta är annat än rent
protestantiska principer, ty protestantismen innebär
ju en reformation eller restitution (i samhället)
af det rent kristliga och det rent menskliga, båda
fattade i sin fulla sjelf-ständighet, och såvidt vi
förstå kan ingen, som förutsätter, att kristendomen är
den sanna religionen, och att menniskan icke har något
behof att gå utöfver sin mensklighet, känna sig bunden
af en statskyrka, som organiserar sig inom de gränser,
som dessa antydda lagar utstaka. Positivt uttryckta
innebära dessa lagar naturligen, att alla samhällen,
som äro kyrkor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
