Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet. II. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
gaste kritiken, upplefde hon några svåra och sorgliga
år, de bittraste möjligen i hela hennes lif. Härtill
bidrog måhända ej minst den erfarenheten, att många
fördomar, som i det nya landet med dess otroligt
raska "växt" voro fullkomligt bortblåsta, ännu här
hemma utöfvade sitt hela välde. Bland dem rörde henne
närmast de inskränkta lagar och uppfattningar, som
blindo qvinnan och hennes fria verksamhet. Frågan
om qvinnan och hennes myndighet hade länge stått på
dagordningen vid våra riksmöten. Vid det sista af
dessa hade ett af många modifikationer behandladt
förslag derom blifvit af ständerna antaget, men af
konungen afslaget. Nu tillstundade en ny riksdag :
nu måste den himmelskriande orättvisan blottas, så
att de slumrande måtte väckas och de löje upplifvas,
och Fredrika Bremer fattade pennan och skref - ej
ett konstverk, men en utgjutelse af sin brinnande
harm öfver en årtusenden lång förvrängning af alla
hjertats och förståndets lagar. Och sedan hon tält
ut, och hennes arbete blifvit fröet till en strid,
i hvilket hela hennes föregående författarerykte var
nära att sönderrifvas, var "Hertha" ännu föremålet
för hennes med den största kärlek blandade sorg,
och först efter nio år, förliden sommar, kunde hon
förmås att åter genomläsa densamma. Hon fann dess fel,
men hon ångrade aldrig, tvärtom hon gladdes öfver,
hvad hon verkat för den sak, hon ansåg helig: qvinnan
och hennes rättigheter. På talet om dem yttrar hon
i ett af sina sista bref: "Ja, jag har arbetat för
dessa, men bättre, j e m n ar e hade jag kunnat göra
det. Men man lindar sig ej lätt ur sekelgamla lindor,
som man sedan barndomen blifvit insnörd i, och -
dessutom står den sanna och goda resignationen den
falska bra nära! När jag slutligen i Hertha djerft
sönderslet den senares hämmande band, bortryckte
dess slöja, äfventyrade jag, nej, uppoffrade min
popularitet som författarinna. Att jag kände det
och gjorde det ändå, har sedan gladt mig och skall
glädja mig i min dödsstund." Till detta omdöme,
afgifvet endast fjorton dagar före hennes död, torde
föga vara att tillägga. Förf. har nemligen erkänt,
både att "Hertha" var ett esthetiskt missgrepp ,
och att hon möjligen för saken sjelf kunnat verka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
