Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet. II. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
nya lärorna, och hans blick lyser mig derunder,, och
till honom ser jag och beder om ljus." Detta kan man
anse såsom hufvud-tanken i det förevarande arbetet.
Göthe liknar på ett ställe vetenskapens historia
vid en fuga, der folkens stämmor framträda, den ena
efter den andra. På all historia eger detta yttrande
sin tillämpning, och Fredrika Eremer säger också:
"historien är eu saga, som upprepar samma satser
i högre och högre chor. "Och likväl "i den stora
folkfamilj, uti hvilken alla nationer på jorden
äro kallade att vara medlemmar, har hvar och en sin
särskilda uppgift, sin roll, sitt rum, liksom sin
egendomliga karakter och sitt ideal." I dessa två
stora satser .- en historiens filosofi in nuce -
rymmas re-sultaterna af hennes studier af den gamla
verldens lif och historia, och på hvarje rad af detta
verk finner man bekräftelsen derpå.
Till motto på sitt sista stora arbete har Fredrika
Bremer valt ett bekant tänkespråk från Terentius:
"jag är menniska, och ingenting menskligt är mig
likgiltigt." Få menniskor hafva också med lika
rätt kunnat yttra dessa sköna och stolta ord, ty det
förefaller verkligen, som örn hon tagit dem till motto
för sitt lif. Detta storartade menskliga interesse har
visserligen visat sig i hennes mångartade skrifter,
men det må dock tillåtas oss att i några korta drag
ytterligare påpeka detsamma.
’’Alla för alla, och alla för Guds rike" är en
hos henne ofta återkommande tanke, åt hvilken hon
sjelf gaf en fullt verklig gestalt. Liksom hennes
offentliga verksamhet var ett offer åt idéer, så
var hennes enskilda lif ett offer åt andra. Det var
nästan en uteslutande gudstjenst, vid hvilken hon
be spisade, klädde och herbergerade Herren uti de
ringaste hans bröder. Någon gång vädjade hon härvid
genom sin penna till den större allmänheten såsom
i uppsatserna "de gamla och asylet" och "den gamle
rolighetsministern." Oftare var det dock hennes
praktiska förstånd, som hjelpte att åt andra uttänka
nya sätt till arbete och förtjenst. Men hvad hon än
gjorde, så lät hon aldrig den venstra handen veta
om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
