Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Man liar börjat draga i tvifvelsmål, huruvida
dödsstraffet verkligen iir ett rättmätigt straff,
oeh inan vill hafva det borttaget nr den allmänna
lagen. Men för att något sådant skall kunna ske genom
statens eller rättssamhällets åtgöranden, oeh för att
man särskildt hos oss svenskar skall kunna gå ntöfver
1864 års principer, fordras ovilkorligen, att man
skall gå ntöfver den historiska erfarenheten i detta
fall och söka sin ledning af något, som är af denna,
oberoende. Den föreliggande frågan måste med ett
ord i första hand fattas såsom en rättsfråga. Först
derigenom blir uppgiften klar oeh lösningen af
tvistepunkten möjlig. Författaren invänder möjligen
med Mit-termaier, att då det är fråga om straffmedel,
så måste man ovilkorligen hålla sig till erfarenheten;
man måste i allmänhet vid upprättandet af straffskalan
oeh vid dennas tillämpning i hvarje särskildt fall
pröfva graden af brottslingens odling; och man måste
slutligen taga lärdom af historien, som visar, att
straffbestämmelserna under tidernas lopp varierat i
oändlighet med knltiirtillståndet hos de särskilda
folken. Yi erkänna äfven det fullt berättigade i
en sådan invändning, så snart det nemligen gäller
de relativa straffbestämmelserna eller sådana
straffmedel, som kunna stegras. Men döden har inga
grader, den är ett absolut betagande af såväl lusten
som förmågan hos den brottslige att på något sätt
skada rättssamhället. Men om dödsstraffet på detta
sätt är alldeles ensamt i sitt slag, om det med ett
ord kan kallas för ett absolut straff, så måste man
fnsthålla, att det antingen i sig är berättigadt
(-naturligtvis dock med förutsättning af den högsta
möjliga brottslighet -), då det påtagligen äfven måste
vara det under alla kulturstadier, eller ock att det i
sig är oberättigadt, då det, såsom nian lätt bör kunna
inse, under inga kulturperioder kan vara rättsligt
nödvändigt eller sannt berättigadt, om det än under
vissa sådana (såsom t. ex. under medeltiden) må anses
hafva haft en på bristande irisigt i statsändamålets
fordringar och straffets begrepp beroende historisk
(men relativt oberättigad) nödvändighet. Om detta
erkännes, och om uppgiften härined är klart och
tydligt fattad, så följer det ratta förf a-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
