Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Börjesson död. Af P. A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Vi våga hysa en annan öfvertygelse. Ja, livad
frukterna af den ur det unga Auroraförbuiidets sköte
uppvuxna s. k. nya skolan beträffar, torde vi alla
till och med ovetande ha njutit många utaf dem,
och än flera torde återstå att finna för den, som
tror och det ined en lefvande tro, att intet uppstår
hvarken i naturens eller andens verld utaf någon de
stora eller små krafternas tillfälliga lek utan af
en inre. drifvande nödvändighet, till att blifva en
länk uti utvecklingens kedja och att träda i närmare
eller fjarmare sammanhang med det helas ändamål. Och
fördenskull våga vi hoppas, att likasom i Tyskland
ett mildare omdöme om Ny-ronian tiken, gjort sig
gällande, ju mer man trots alla olikheter insett det
inre sammanhanget emellan densamma å den ena samt
deri Goethe-Schillerska riktningen å andra sidan,
så skall nian ock i vårt land allt mera inse, huru
beslägtade neutrerna och Göterna samt fosforisterna
voro särskildt i sin utgångspunkt, ty båda partiernas
verksamhet utgjorde sannerligen i sak en lika skarp
motsats mot den gammalfransyska hof-smak, inför
hvilken de få af hjertats känslor, som ansågos nog
förnäma eller nog uppfostrade att i poesi presenteras,
måste ända ned till den olycksaliga «dygden» framträda
i «svenska drägten» och väl pudrade.
Det var mot denna stela och kalla förståndighet
i innehållet och mot alexandrinernas entonighet,
hvilken, äfven då en annan versform valdes, tycktes
liksom låda vid verket, det var med ett ord emot det
som poesiens grundlag och högsta uppgift för alla
tider dekreterade «utile dulci» som fosforisterna
häfdade fantasiens rätt att ensam föra spira och
herradöme i diktens verld, och detta är skolans första
och evärdeliga heder. Sannt är, att fosforisterna
i striden om denna poesiens lifsfråga lade i dagen
mycken uppblåst okunnighet och en ännu större
förmätenhet i tonen emot män, som både till följe
af ärad trohet mot sin ungdomstids idealer och för
sin ålder haft rätt att kräfva ett annat bemötande;
men en annan sanning är också, att intet drifver så
lätt i dagen hetsighet och de mindre goda sidorna
hos det sjudande ungdomsblodet, som känslan utaf att
hafva haft rätt i sak, men dock blifvit bemött med
köld eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
