Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christian Erik Fahlcrantz död. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
som är hennes sak, till rang, heder och värdighet af
hufvudsyfte, oin den poetiska byggnadens konstruktion,
uppoffras för den dekorativa detaljen. Då ligger den
afväg nära, som man inom konstens verld kallar maner.
Till »Ansgarius» sluta sig »Strödda dikter», bland
hvilka vi i första gruppen, »Festsånger», möta några
för litet hvar gamla och goda bekanta, såsom den
stolta dubbelchören: »Främst må du lära Stridernas
ära!» vidare den med Hoeffners musik odödliga:
»Låt dina portar upp, du minnenas ljusa tempelgård:»
samt allra främst hans allbekanta »Chor af Dalkarlar»:
»Om lycka och ära vi hörde en sång»,
hvilken, buren på den berömda dala-folkvisans toner,
blifvit en folksång, som alltid skall påminna om
Fahlcrantz genom sitt välkända omqväde:
»I skogar, i berg och i dalar.»
I afdelningen »Minnesrunor» möter oss åter det
bekanta didaktiska, alltför mycket presterliga
anslaget, hvilket stör njutningen af mången eljest
vacker grafsång. På en gång didaktisk och poetisk
har ingen svensk skald så förstått att vara som
Tegnér; men också ligger kanske just deri hans
största storhet att kunna med den blixtrande poetiska
fantasiens elektriska gnista sönderdela eller likasom
förflygtiga i de skönaste bilder äfven det tyngsta och
tankedigraste innehåll. Här åter är det predikande
innehållet allt, och det synes egentligen vara en
öfverloppsgerning, att det iklädts den elegiska
formen. Bland »Vandringsbilder» finnas en del
vackert berättade och ledigt formade romanser, som
särskildt förtjena att observeras, emedan de tillhöra
ett diktslag, som ej tager stort utrymme inom vår
literatur, och bland de återstående smärre dikterna
finnas äfven stycken, som äro värdiga en skald, såsom
sången öfver Wallin och vid Franzéns biskopsvigning.
Hufvudintrycket af Fahlcrantz’ allvarliga dikter blir
således, att han var en ovanlig virtuos i språkets och
den poetiska formens behandling, men att reflexionens
öfvervigt gjorde honom till didaktiker, utan att den
poetiska hänförelsen förmådde lyfta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
