Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
det inom en annan sfer, då deremot det redliga
arbetet, det syftestrogna sträfvande! äfven i
det skönas tjenst har samma stärkande välsignelse
med sig som hvarje annan sedlig handling. Frän all
denna halfhet med dess ledsamma följe af pretentiös
dilettantism, sjuklig uppskrufning, sentimentalitet
och falsk blick på lifvet är Amalia Lindegren
fullkomligt fri, ehuru hon helst behandlar ämnen,
som lätt skulle kunna leda henne öfver i ett sött
maner, - och den enkla orsaken härtill är den,
att hon är en verklig konstnärinna. Såsom sådan
känner hon sina kraf-rer och den idékrets, som hon
är mäktig att gifva ett klart och sannt poetiskt
uttryck. Utom denna krets går hon sällan, och just
i denna lyckliga sjelfbegränsning visar sig klarast
hennes äkta konstnärsnatur. Det är barnets lif och
historia i alla dess enkla, både rörande och glada
skiften, som hon med en tjusande sanning och poesi
framlockar för våra Ögon. Häri röjer sig tydligt
hennes qvinlighet, och det till sin fördel samt på ett
särdeles talande vis, förnämligast i den ypperliga
«Erikan» och i «Den sörjande Dalfamiljen». Måhända
röjer sig också det qvinliga lynnet i den märkbara
oförmågan att rätt kraftigt karakterisera en man,
hvilket påtagligcn skönjes i den sistnämnda taflans
manliga figurer. Skulle vi för öfrigt göra i afseende
på framställningen en anmärkning, så vore det mot
färgen, som någon gång är matt, kraftlös och gråaktig,
samt mot sjelfva påläggningen af färgen, hvilken
stundom förefaller alltför mycket städad och slickad
och får en anstrykning af fruntimmers-handarbete, som
skadar det friska, omedelbara lifvet i bilden. Dock
- Amalia Lindegren står med sin konstnärsgåfva och
sin utveckling så ensam och aktningsbjudande och
är så älskvärd äfven med sina fel, att vi må vara
tacksamma för hvad hon gifvit oss, och särskildt för
det goda exempel af studier och allvarlig vilja,
som hon, en qvinna, gifvit mången af våra manliga
konstidkare. Röjer hon äfven någon smula qvinlig
svaghet, så kan hon tryggt svara: det är ej allom
gifvet att blifva en llosa Bonheur.
Utom denna qvinliga artist af första
ordningen - sedt från våra förhållanden - bjuder
utställningen på genrebilder af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
