Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
gagna till sin fördel sin böjelse för återgifvande
af det egendomliga färgspelet i ovanliga föremål
af gammaldags form ocli hållning, derigenom att han
gifver dem en medelpunkt, som förlänar dem lif och
betydelse. Så är förhållandet med Boklund i flere af
hans ypperligt målade, i präktig historisk kostym och
karakter hållna småbilder, såsom hans «0rdonnans» och
»En lärd», i hvilken den bizarra omgifningen fått sin
förklaring genom den karakteristiska figuren. Mindre
lycklig synes oss konstnären i sina «Meranerskyttar»
och sin ((Klostergård», hvilkas alltför brokiga
färger, med ett relativt tomt innehåll, oroa ögat,
medan de lemna fantasien oberörd. Minst lyckade
äro hans rent historiska bilder, «Gustaf Adolf
och Axel Oxenstjerna» samt «Thekla Wallenstein
emottager underrättelsen om Max Piccolo-minis död»,
begge sökande att gifva form åt ämnen, som ej kunna
målas, emedan begges klarhet beror på uttalade ord,
icke på handling, synbar i kroppslig åtbörd eller
genom situation i rummet. Boklund är för öfrigt en
af våra bästa färgkonstnärer, med mycken routine i
färgbehandlingen, och det är icke för roskull han
äfven varit förste lärare åt vår förste mästare
inom denna del af konsten, nemligen vår så tidigt
bortgångne Höckert.
Om dennes öfverlägsna förmåga i färgens
hemlighetsfulla poesi, om hans stora mästerstycke,
«Gudstjenst i ett lapp-kapell» och dess likhet med
de stora holländarne, förnämligast med Eembrandt,
clair-obscurens mästare, har så mycket talats och
skrifvits, och vi underskrifva detta med så mycken
beredvillighet, att vi för öfrigt kunna fatta oss
kort om den förevigade konstnären. För oss gäller
det nu icke en apotheos, utan att söka en blick
in i mästarens personlighet för att finna klaven
till hans konstnärsverksamhet och med anledning
deraf möjligen kunna draga en lärdom för den svenska
konsten, hvilken vi nogsamt veta att Höckert älskade
öfver allt annat i verlden, äfven öfver sin egen
berömmelse. Skulle vi i några ord söka sammanfatta
vår tanke om Höckerts konstnärskap, då ville vi säga,
att för honom låg konstens uppgift deri, att aflocka
ljuset alla Svensk Liter. Tidskrift H. VI. 1866.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
