Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
goda och berättigade. Eller är måhända ett dansgille
en for-dömlig sak inför ett oförderfvadt sinne, äfven
om en och annan gubbe sitter drucken vid spiseln,
ocli må icke folket äfven hafva lof att ega sina
nöjen? Och läseriet kan väl ej i sin utgå" ;s? punkt
fördömmas af en tänkande man, hvars hufvuddygd bör
vara humanitet, äfven om det kan ligga öfverdrift i
dess yttringar. Den här tecknade striden är derföre
oberättigad till konstframställning, ty den gör ett
vidrigt intryck, och ehuru enskilda ting och figurer
äro ganska bra gjorda, kan dock icke det hela genom
någon högre grad af konstnärlig öfverlägsenhet
öfverskyla den inre splittringen. Deremot är
Nordenbergs «Tiondemöte» mera genuin och sann samt
behandlar ett ämne, hvilket, utan att vara anlagd t på
någon komik, blir särdeles roande genom kontrasten
mellan de emot hvarandra ställda personerna,
hvarjemte utförandet är godt, äfven om man, såsom
ofta hos Diisseldorferskolan, kunde anmärka en nog
stark «så-sighet» och hoprörning af färgerna.
Af de återstående genremålarne äro Koskull och
Jernberg de förnämste. Koskull har ett egendomligt
stilla och flegmatiskt konstnärslynne, som gerna
håller sig i kyrkan eller sakristian, der stillhet
och kontemplation böra råda, eller i «kurran», då
slapphet inträdt efter en orgie, eller på isen, der
all uppmärksamhet är tyst och tåligt koncentrerad åt
djupet. Bäst karakteriseras han i vårt tycke af sina
«Tiggare utanför kyrkan», der slappheten, dåsigheten
och slarfvet höra till personagernas natur, hvilken är
förträffligt återgifveri samt med ett tålamod och en
flit i detaljutarbetningen, som hos konstnären tyder
på allt annat än slarf. - Jernbergs egendomligaste
sida är den gröngråa- ton, som allting antager inför
hans ögon. Derför har äfven hans «Björndans» rent af
utseende af en stor aqvarell, så föga djup tinnes der
i färgen, till skada för bilden, hvilken, ehuru godt
tecknad och komponerad, ej förmår med sin kyla väcka
någon värme i åskådarens bröst. I «En lånsökande»
träffa vi samma förhållande, äfven der i förening med
god teckning samt mycken karakter och natursanning,
men ämnet är något dunkelt och vore omöjligt att
fatta utan underskrift, d. v. s. det är, upprik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
