Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur. Samlade Skrifter af Erik Johan Stagnelius. Första och andra häftet. - Riddar Herburt och Jungfru Hilde. Kärlekshistoria i åtta äfventyr, berättad af Victor Emanuel Öman. - Dikter af Frans Hedberg. - Småbitar på vers och prosa af Lea. Ny följd. - Luisella. En qvinnomodells öden. Skildringar ur konstnärslifvet af Acharius. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
mera än någonsin fordrade ett strängt iakttagande
af de metriska lagar, Ii vilka Adlerbetli redan
antecknade i inledningen till sin öfversättning af
Virgilii JEneis, ocli som Tegnér, Stag-nelius,
Malmström oeh Iluneberg praktiskt utöfvat i
dikter, hvilka äro och blifva mönster för svensk
versform. Äfven sådana på en gång oriktiga oeh
tonlösa rim som knä och somnade, se och tjusar e,
höra ej till o vanligheterna. Eget nog, blifva dessa
formfel, som nästan tyckas hänga samman med en bestämd
svaghet äfven i innehållet; allt sällsyntare, när vi
lemnat de (^Fosterländska bilderna», hvilkas ämnen
författarens förmåga mindre torde vara lämpad att
gifva poetisk gestalt, och ju längre vi komma in i
taflorna «Ur naturen och lifvet», desto mera spåra
vi den inspiration, som förut totalt saknats, och
desto säkrare skapar äfven denna sin form. I «Dröm
och vaka», «Ett minne» och «Min tanke» synes oss det
rent poetiska elementet kulminera i dessa dikter,
ehuru vi dock icke vilja säga, att denna genre
är förf:s egentliga kallelse. Nej, egendomligast,
manligast och kraftfullast, samt på samma gång äfven
renast och vackrast i formen, möta vi honom inom
tillfällighetssångerna. Der finnes knappt ett stycke,
som man ej med verkligt nöje läser om, ehuru de flesta
utgöra gamla bekanta. Och hvarföre? Emedan der är
författaren sig sjelf: gripen af ett stort och ädelt
motiv, som haft betydelse för ett gifvet ögonblick, i
hvilket han lefvat med hela sin själ, har han manligt
och värdigt uttalat ett hjertas hänförelse, som visar
sig klappa för allt godt och sannt på jorden, och
denna hänförelse har skapat formen och ledt instinkten
förbi alla konstens blindskär. På samma sätt är det
också med de varmt och vackert tecknade dödsrunorna,
i hvilka man tydligt känner, att sångarens hjerta är
med, och att han älskat de döde, som han besjunger. Vi
kunna till slut ej annat än helt öppet göra en fråga:
hvarför har icke ett i det tekniska erfaret öga sett
öfver samlingen, innan den trycktes, och hjelpt, hvad
som kunde hjelpas? En sådan revision hade dikterna
väl förtjenat, och vi kunna ej föreställa oss, att
den omtyckte dramaturgens välförvärfvade anseende
hade förlorat på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
