Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - «Lyckan står den djerfvom bi«. Berättelseförsök af Richard Gustafsson. - Ur kapten Puffs språklåda. Småhistorier med förord af Kurry. - Under långa nätter, af förf. till «Amtmannens döttrar«. Öfversättning från Norskan. - En man af folket, af Erckmann-Chartrian. Öfversättning från franskan af E. A. Forssgrén. - Det förlorade manuskriptet. Roman af Gustaf Freytag. Öfvers. af A. L. Första häftet. Af Fdn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
stöd i sina bemödanden. Han hade föga eller intet
förströende umgänge, och en trettioårig kamp med
vidriga omständigheter slappade hans kraftfulla
ande. Det var en ståtlig man med medvetande af sin
betydelse och de tjenster han gjort sitt land; han
var älskvärd men karg, stor vän af ceremonier och
af en reglementarisk regelbundenhet. Han införde
nya kyrkofester, då af honom sjelf författade och
inöfvade kantater sjöngos, och han uppsatte ett halft
hundratal reglementariska föreskrifter för sin äldste
sons uppfostran. Lika gerna kunde man fläta femtio
halmstrån till klafve åt en tjur. På sistone bedragen
i sina förhoppningar, till och med på den sista om
en belöning för sina stora och vigtiga tjenster,
blef han bitter och svårmodig, och först under hans
sista lefnadsår mildrades denna tungsinthet. Till
följeslagarinna genom lifvet hade denne stränge
och starke man ett blidt, älskligt barnaväsen, som
ända till sina sista dagar bibehöll en sextonårings
oskuldsfulla hjerta. Sjelf skön, hade hon en gång
varit sin födelsestads prydnad och en uppburen
skådespelerska vid der brukliga amatörsspektakler och
bibehöll ständigt en stark kärlek till det sköna. I
sammanhang dermed var all slags förstörelse hennes
fasa: när glas och porslin sönderslogs, då vredgades
den milda qvinnan; när en kil-ling eller ett lam
skulle slagtas, utgöt hon på förhand bittra tårar;
och för dessa förgängelsens emblemer: likkistor,
grafvar och kyrkogårdar, hvilka för hennes mors
ceremoniösa sinne hade något så imponerande, bar hon
en oemotståndlig afsky. En flitig och snäll husmoder,
kunde hon, sjelf ett barn, vid barnens uppfostran
göra föga, utan endast förvåna sig öfver deras hastiga
och så olika utveckling.
Utom dessa hufvudpersoner i förf:s ungdomsdrama
finna vi skildrade några grannfamiljer, ett par
skolkamrater från en Hernhutisk uppfostringsanstalt,
och åtskilliga originaler på en tid, som på dylika var
rikare än vår. De få originaler från den allralägsta
folksferen, tiggare och fånar, hvilka här tecknats,
göra såsom alltid ett starkt intryck: det menskliga
lifvet är ej minst intressant, der det förekominer som
mest brutet, och «Kong Doff» är derföre en företeelse
af den mest rörande poesi. Svensk Liter. Tidskrift
H. VIII. 1866. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
