Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Marsk Stigs döttrar. Skådespel af Ludv. Josephson. - En Arbetares dotter. Genretafla af af Munin. - Under ljusa dagar af författarinnan till "Amtmannens döttrar". Öfversättning. Af Fdn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
sinnesförvirring, så att det kan utgå ur
räkningen. Hvad det förra beträffar, ligger ej heller
deri någon skuld. Grekerna hade ett dunkelt öfver
menniskorna sväfvande öde, oeh judarne en vredens och
hämndens Gud, som var mäktig att straffa fä-dernes
missgerningar på barnen intill tredje och fjerde
led, men kristendomens Gud är rättfärdig och låter
hvar och en svara blott för sina egna gerningar: han
vet således icke af någon ärftlig skuld. - Astrids
kärlek till konungen kan ej heller medföra någon
tragisk skuld, han är dertill allt för platonisk och
helgonlik. - Hos erkebiskop Jon E öde och Ranild kunna
visserligen tragiska moment spåras, men den senare
står, såsom sagd t, något på sidan om handlingen,
och båda äro alltför små och lumpna för att i högre
mening vinna vårt medlidande.
Men om marsk Stigs döttrar ej uppfylla fordran på ett
strängt bygdt drama, kan der ju återstå mycket godt af
sanning i karaktersteckniugen, af poesi i detaljerna,
af förstånd i den sceniska anordningen. Rörande
först karaktersteckningen hafva vi, i hvad angår
konungen, styckets mest framstående figur, redan
utsagt vår tanke. Den stora idé, för hvilken han
föresatte sig strida, sviker han för den borgerliga
pligten mot maka och barn och finner under dess
uppfyllande dessutom medelst slumpen en lycka, högre
än den han kunde vänta sig, nämligen segern Öfver sin
hårdnackade fiende. Konseqvent och poetiskt! Den andra
hufvudpersonen, Astrid, är ett dimmigt väsende, om
hvilket läsaren eller åskådaren från början till slut
sväfvar i tvifvelsmål, huruvida och när hon är klok
eller galen. Hennes fånighet i fjerde akten är ibland
de största missgrepp, till hvilka en förf. kan göra
sig skyldig. Galenskapen kan, der han är psykologiskt
motiverad, vara af stor och sann effekt. De starka
disharmonierna, det stilla och djupa vemod, på hvilket
vi ej heller här sakna verkligen rörande prof, äro
i ett tragiskt drama fullt berättigade, men dansen å
la fru Birch-Pfeiffers »Syrsan», spottandet i elden
och snöbollskastandet äro rent af vidriga. Deremot
erkänna vi gerna det poetiska i t. ex. hennes fråga
till Ranild: »Är det icke så med er också, herre,
att ni tycker er minnas en hop saker ibland,» och i
nästan hela uppträdet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
