Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Marsk Stigs döttrar. Skådespel af Ludv. Josephson. - En Arbetares dotter. Genretafla af af Munin. - Under ljusa dagar af författarinnan till "Amtmannens döttrar". Öfversättning. Af Fdn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
i st. f. leda; »låtsas» i st. f. låtsar; »Herran
är min aldra närmsta granne», i st. f. Herren, ty
Herran är kasus obliquus o. s. v. Med undantag af de
för vårt öra stötande falska arkaismerna »sann en
menska», »riktig god en engel», »skön en flicka»
o. d., som träffas på snart sagdt hvarje rad,
har förf. föga brytt sig om att återgifva tidens
uttrycks- och föreställningssätt. Så talar Eanild
om »hämndens dämon»,^och den galna Astrid säger vid
deri famösa snöbollskastningen att, om Mossamor
tittar ut, »skall hon få en hel lavin i synen på
sig». Härmed sammanhänger äfven en svulst i stilen,
hvilken lika mycket strider mot dåtidens enkla seder
och föreställningssätt, som han sårar det moderna
örat, samt något sökt och oegentligt i uttrycken,
som stundom låta dem frambringa en verkan motsatt
förf:s intention. När kung Erik i sin bön i tredje
akten, sorn börjas med: » Allherskare, som thronar
ofvan skyn etc., längre fram säger:
»Mät detta ringa i min herskarmakt Och medge
(?!) skall du att du gaf mig bära En börda, som jag
icke mäktig är»; eller i slutet af samma akt säger
till Olof:
«Låt oss en vrå på jorden söka opp, Der vi få dikta
(!) våra sorgeqväden (!),»
så kunna dessa utlåtelser ej förefalla annat
än löjliga och totalt blottade på innehåll.
Rörande den sceniska anordningen har förf. ej
nöjt sig med de ofvan antydda tillställningarna af
processioner, dans, kyrkomusik, melodramer o. d. utan
ock med van regissörshand påpekat för skådespelaren
huru han skall framställa, för läsaren huru han
skall föreställa sig hvarje moment i dramat. Sålunda
måste konungen göra sin bön med hopknäppta händer
och om Astrids bön straxt före sin död heter det:
»Hon sjunker ned på sina knän, fattar med ena
armen omkring björkens stam, stödjande sig sålunda
hoppknäpper händerna och riktar den inspirerade
blicken mot höjden». Från att så binda skådespelarens
individualitet och läsarens fantasi aktade sig den
store William, och andra dramaturger kunna i detta,
som i andra fall, lära af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
