Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Äfven i praktiskt afseende uppstå, såsom ock förut är
antyd t, svårigheter, om man vid ändligheten fäster
betydelsen af möjlighet. Dessa visa sig deri, att
det orida hufvudsakligen kommer att fattas såsom
en negation af personligheten eller af det goda,
såsom ett mindre quantum af godt, icke såsom en
positiv motsats mot det goda. Såsom en sådan kan
det dock, såsom oss synes, äfven med afseende på
naturen lätt fattas, om man tänker sig menniskan
såsom ett förnuftigt väsende, hvars fenomeriverld
naturen är. Naturens bestämmelse blifver då att
inom sig hafva en sådan ordning, som för menniskans
förnuftiga väsende är den bästa och tjenligaste. All
annan ordning är ur denna, den högsta synpunkten,
en oordning och ett ondt. Den fria menniskan har
att sjelf bringa sin verld i den rätta ordningen,
och utan hennes fria verksamhet kommer denna icke
till stånd. När menniskan syndar, gör hon orätt och
blifver genom sitt åtgörande eller sin uraktlåtenhet
vållande till en, mot den rätta stridande, ordning i
naturen eller till ett ondt i den-samma. Detta onda,
som sålunda för syndens skull är i naturen, blifver
alltid i en viss mening ett särskildt slag af ondt. Ty
hvaraf skulle man kunna veta, att det är ett ondt
för syndens skull, om det icke såsom följd röjde sin
artlikhet med sin grund, synden, genom att strida mot
samma ordning och samma ändamål som denna, nemligen
menniskans, och sålunda visade sig höra till det slag
af ondt, som i egentlig mening är hennes onda?
Naturens sammanhang med menniskan hafva vi sagt vara
hufvudföremålet för det sista samtalet. Till sin
innersta mening handla äfven de föregående samtalen
om samma ämne. Af detta sammanhang har menniskan en
djup känsla, som manar henne att icke följa dem,
som vilja leda henne bort ifrån naturen, men rätt
förstådd icke lägger hinder i vägen för menniskans
upphöjelse öfver densamma. Yid förf:s föredrag känner
sig säkerligen mången icke mindre fäst af denna
menskliga känsla än af den dialektiska färdigheten,
den eleganta stilen och den allvarliga undersökningen.
Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
