Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Vilja vi nu göra oss reda för, hvilken den uppfattning
är af Jesu förhållande till det gudomliga väsendet,
som under kristendomens första dagar var förenad med
tron på honom såsom Messias, så finna vi det först
och främst vara ett af den nyare bibelforskningens
säkraste resultater, att i Messias-fÖreställningen vid
ingen tidpunkt ingått något öfvermenskligt element. En
noggrann analys af de benämningar (»menniskosoiien,
Davids son, Guds son» o. s. v.), Jesus i sin egenskap
af Messias antingen sjelf om sig använder eller af
andra mottager, utvisar att alla dessa Messiasnamn
endast från olika synpunkter intyga sin innehafvares
rent menskliga personlighet. Men om det ock sålunda
kan med visshet påstås, att intet är mera främmande
för den första kristenhetens uppfattning af Jesu
messianitet och hans dermed i samband stående
Guds-sonskap, än den i en senaste tid uppkomna
föreställningen, att Kristus skulle vara till
sjelfva genus-begreppet af sitt väsende höjd öfver
sferen af det allmänt menskliga, - så bör dock den
andra sidan af saken likaledes betonas. Just i sin
egenskap af Messias, af den gudasände frälsaren och
verlds-förnyaren, tänktes nämligen Jesus stå till
Gud i ett förhållande af högre och innerligare
beskaffenhet än någon annan af »Guds söner»,
från hvilka han såsom o sonen» i egentligaste
mening skiljde sig, väl ej till arten, men till
graden af sin andliga fullkomlighet. Frågan blef
då, huru man hade att närmare tänka sig detta Jesu
gudsförhållande till skilnad från andra menniskors. En
bestämd antydan härom hade Jesus sjelf gifvit, då han
så ofta framhåller, hurusom hans Guds-sonsskap var
be-tingadt af den honom utmärkande sedligt-religiösa
fulländningen, deraf att han var »mild och ödmjuk af
hjertat», i allt lydig Guds vilja, o. s. v. Derigenom
att han i kraft af sin fria sjelf bes t amning låtit
sig till hela sin personlighet genomträngas af det
gudomliga, hade han till Gud kommit i ett förhållande
af den innerligaste lifsgemenskap, som gjorde att han
kände sig såsom ett med fadren, hvilken han derföre
äfven med eftertryck kallade sin fader. Men tanken
om ett sådant Guds reala och fullständiga inneboende
i en raensklig personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
