Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
gudomen synes det fjerde evangeliets kristologi liksom
höja sig till en aning om personlighetsbegreppet
såsom innebärande en dubbelhet, en sjelfständighet i
och genom en annan (hvad Geijer kallar »en meddelad
sjelfständighet»); och denna dess uppfattning af
Jesu eviga väsens-gemenskap med Gud - hvilken ej
utesluter ett bestämdt underordnande af sonen under
fadren, »den ende sanne Guden» - blef den närmaste
anknytningspunkten för den kyrkliga dogmutvecklingen
inom kristologiens område.
Vi hafva funnit, att alltefter den högre eller lägre
uppfattningen af förhållandet mellan Guds väsende och
menniskans blef äfven den allmänna åsigten om Jesu
person under kristendomens första utvecklingsperiod
en annan. Så framställes Jesus inom judekristendomen
företrädesvis såsom den högste profeten, hos Paulus
blir han. den himmelska menniskan, i det fjerde
evangeliet det gudomliga ordet. Hufvuduppgiften för
kyrkans kristologiska arbete blef nu, att söka uppvisa
ett sådant sammanhang mellan dessa urkristendomens
särskilda lärotyper, att de kunde sammanfattas i
en motsägelselös totalåskådning. Då emellertid de
ifrågavarande lärotyperna skilja sig i tvenne klasser,
af hvilka den ena företrädesvis betonar den menskliga
sidan hos Jesus - vare sig att hans personlighet
fattas mera uteslutande empiriskt, eller att i
densamma tillika inlägges en allmännare och ideellare
betydelse - deri andra deremot alltigenom beherrskas
af tanken om det gudomligas fulla närvaro hos det inom
ändligheten uppträdande Logos, så visade sig dessa
olika åskådningssätts sammansmältande vara förenadt
med vissa svårigheter. På samma gång man nämligen
hade att fasthålla den oinskränkta verkligheten af
Jesu menskliga personlighet och historiska lif,
borde man äfven antaga att i honom bodde »all
gudomens fullhet», så att han kunde säga sig vara
ett med Gud. Men genom att medgifva möjligheten
af ett dylikt enhetsförhållande mellan ett ändligt
väsende och det oändliga, syntes man råka i strid
med det monotheistiska gudsbegrepp, som utgjorde en
af grundtankarne hos den mot hedendomens mångguderi
uppträdande kristendomen. Denna fara tycktes kunna
undvikas endast på följande vilkor. Skall Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
