Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
turer hos Jesus, alldeles lösslet sig från
sambandet med den rättrogna katholska kyrkan.
Vi hafva sålunda här framför oss resultatet af den
äldre kyrkans bemödanden att bringa till klarhet
frågan om Jesu person i dess förhållande till
Gud. Värdet af detta tankearbete inom kristologien bör
ej underskattas. Så mångfaldiga de bristfälligheter än
äro, hvarmed dessa dogmatiska formler äro behäftade,
äro de dock ej tomma fantasier. Tvärtom äro de
utan tvifvel de lyckligast funna uttryck, som på
begrepps-utbildningens dåvarande ståndpunkt voro att
tillgå, då man ville gifva en vetenskaplig form åt
det kristna trosinnehållet. Men med allt erkännande
af dessa formlers betydelse för sin tid, kunna vi
dock ej undgå att göra oss den frågan: hvad har det
väl under den dogmatiserande kyrkans händer blifvit
af den verklige Jesus, evangeliernas, den första
församlingens Jesus? Hvem kan väl i denna chalcedonska
gudamenniskas underligt tvehöfdade skepnad igenkänna
honom, som benämnde sig sjelf »menniskans son»,
sina lärjungars vän och broder?
De kyrkliga stridigheterna i fråga om rätta
uppfattningen af Jesu person hade således afslutats
dermed, att den mening, som antog Jesus vara till sin
eviga väsensbeskaffenhet fa d rens jemlike i makt
och värdighet, segrade öfver deri, som i honom såg
endast en skapad varelse, ett mellanväsende mellan
Gud och menniska. Den förstnämnda åsigten, uttryckt
i de chalcedonska lärobestärnmelserna, blef den under
hela Medeltiden gällande. Likasom Medeltidens tänkande
öfverhufvud var ett osjelf-ständigt och dogmatiskt,
hvars bemödande blott gick ut på att i logisk form
ordna ett historiskt gifvet innehåll, men ej att
pröfva innehållets egen giltighet, så nöjde man
sig äfven inom kristologien med att i allt, sorn
rörde sjelfva grundåskådningen, qvarstå vid den af
kyrkan sanktionerade läran. Och likasom enligt denna
lära Jesu person var att betrakta såsorn en slags
sammansättning af tvenne olika naturer, så åtskiljde
sig äfven alla Medeltidens samfundsförhållanden i de
båda motsatta huf-vudområdena, det andliga och det
verldsliga. Kyrkan och staten, påfven och kejsaren,
dessa båda motsatta viljor, hvilkas
Svensk Litcr.-Tidskrift. H. IV. 18G7.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
