Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldern i Forntiden: Nilsson: Skandinaviska Nordens urinvånare. - Le Hon: L'homme fossile en Europe. - Lubbock: Prehistoric times. - Tyler: Researches into the early history of mankind. - Lartet and Christy: Reliquiæ Aqquitanicæ. - Desor: Les palafittes. - Worsaae: Om Tvedelingen af Steenalderen. - Grewingk: Das Steinalter der Oztseeprovinzen. - Holmberg: Förteckningar och afbildningar af Finska fornlemningar. - B. E. Hildebrand: Berättelser om antiqvariska undersökningar i Westergötland 1863. Af H. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
dinger«, man nu återfunnit och i dem vittnesbörden
om deras bildares lif. Man har derjemte funnit längs
kusterna samlingar af flintredskap, af samma art
som afskrädeshögarnes, men utan skal och ben. De
tillhöra samma tid. Afskrädeshögarna finnas icke i
Norden allenast. Man har trott sig finna liknande
i Skottland, och resande förtälja om enahanda
företeelser hos nutidens naturfolk. Pålbyggriaderna
upptäcktes först i Schweiz af den nu i vetenskapens
tjenst grånade Ferdinand Keller, men man har sedan
funnit dem flerstädes i vår verldsdel, från Frankrike
inåt Österrikes stater, från norra Italien och
upp till Östersjön. Man får hoppas, att de skola
återfinnas äfven i våra bygder.
Med uppförandet af pålbygriaderna gick det så
till. Man fällde träden och tillspetsade den ena ändan
- inan kan ännu urskilja, om huggen äro gjorda med
sten- eller brons-yxa - och nedsatte sedan denna i
sjöbottnen. Ofta gaf man under stenåldern ytterligare
stadga åt pålarna genom att fylla mellanrummen
med stenar. På de öfver vattnets yta uppstigande
öf-verändarna lade man ett starkt golf af stockar,
grenar o. s. v. och på detta uppförde man sina
boningar. Det förefaller underligt, att man gjorde sig
detta besvär, för att få grund att bygga på, då marken
invid sjön låg färdig och till en början åtminstone
icke torde hafva behöft köpas. Kanske valde man den
besvärligare utvägen, för att hålla sig skyddad för
vilddjurens besök. En fullt tillfredsställande lösning
har man ännu icke fått på denna fråga. Ämnet står ännu
öppet och torde fortfarande få fröjda många författare
med det rika tillfälle till hypothesinakeri, det
erbjuder. Det sista förslaget jag sett, och icke det
minst vidunderliga, är lemnadt af den genom arbeten
öfver vissa delar af den s. k. folkvandringsperioden
fördelaktigt käride D:r lieinhold Pallrnari. Det är en
olycka, att man inom fornsaksvetenskapen lika litet
som inom andra vetenskaper kan komma till något när
giltiga slutsatser utan kunskap i ämnet!
Se vi på den djurverld, hvars lemningar skopan
uppsamlar ur «kulturlagret« mellan pålarna, finna vi
en ny länk i den utvecklingskedja, hvars början de
gamla flodbäddsfynden upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
