Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om betydelsen af uttrycken idealism och realism inom poesi och konst. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
samhet, som sökte att röra sig med lefvande, konkreta
gestalter, tagna ur lif och natur, derför har han
såsom förebild sä gerna uppställt den unga norska
literaturen med dess äkta poetiska, skapande sträfvan
mot ett bestämdt ideal, derför har han vägat uppställa
realismen såsom ett mål tills vidare och kallat denna
till skilnad från den fotografiska naturalismen en
»sund realism.» Att han slutligen i sin ifrån mot
den gjorda fraspoesien och särskildt i strängheten
mot det yngre slägtet, hvilket ju inom sig sluter
framtidens alla förhoppningar, hvarken är någon
nyhetsmakarc eller stått ensam, derom kan hvar och
en öfvertyga sig, som tager kännedom om den sist
utkomna delen af B. E. Malmströms föreläsningar i
svensk literaturhistoria. Författaren anser sig icke
bättre kunna afsluta denna uppsats än med följande
ord af denne sin ädle lärare och företrädare:
»Mig synes», säger han, sid. 233, med anledning af
Grubbes försvar för Leopolds tillfällighetsstycken,»
mig synes ett sådant försvar för tillfällighetspoesien
obehöfligt, ty, såsom redan Göthe anmärkt, är all
sann poesi tillfällighetspoesi, så vida den alltid
är framkallad af en impuls utifrån, en händelse, en
situation, ett faktum ur historien eller ett minne ur
sago-verlden. Så förmodar jag att hvarje skald skall
af hvar och en af sina dikter kunna väckas till minne
af bestämda yttre omständigheter, under hvilka den
författades. Poesien behöfver denna verklighetens
grund för att ej förlora sig i fantasier, som äro
lika tomma som de äro fria. Likasom landskapsmålaren
behöfver stödja sin målning på det eller det gifna
landskapet, och bildhuggaren sin bild på den eller
den gifna men-niskokroppen, som under hans behandling
idealiseras och förskönas, så behöfver ock poeten
en yttre händelse eller situation, vare sig att
den omedelbart framställer sig för hans åskådning
eller lefver i hans minne, vare sig ur egen eller
andras erfarenhet, för att deraf så att säga bilda
benbyggnaden i sitt poem. Hvarföre är den poesi,
som diktas i den tidigare ungdomen, och den, som
härleder sig från det täcka könet, oftast så enformig
och tröttande med all fulländning i yttre form, om
ej derföre, att författaren eller författarinnan,
den förre genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
