Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskt Ordboksföretag: Ordbok öfver svenska språket af K. E. Kindblad. Häft. 1-2. Af N. L-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
ligt att till och med i mindre ordböcker gifva
antydningar om hvilka ord och former som äro
oriktiga, föråldrade eller på annat sätt mindre
lämpliga till vidare bruk, äfvensom att föreslå
andra i stället. Sådant kan i enskilda fall vara
svårt eller till och med omöjligt. Mexi mycket kan
på detta sätt uträttas och hvar, om vi få fråga,
är rätta stället att göra det, hvar att direkt
verka för språkets »rätthet och förädling» om icke
i ordboken? Fullkomlighet har man här lika litet
som annorstädes rätt att fordra, isynnerhet som det
här mer än i andra fall är omöjligt att uppnå eri
sådan. Icke vore det »att skapa ett nytt språk», om
man på ofvan antydda sätt i eri ordbok gåfve vinkar
om hvad som är rätt och hvad som är orätt, om man
till exempel vid ett variprydligt eller främmande
ord lemnade anvisning på ett vackert och svenskt,
och icke behöfver man der-för hvarken »stifta lagar»
eller »tvinga till deras efterlefvande». Alltsammans
vore ju endast förslag, och det stode ju i hvars
mans eget skön att deraf begagna sig eller icke. En
sjelfstän-dig författare skulle nog icke låta
slafviskt binda sig, och der-för behöfde förslagens
upphofsman icke på minsta sätt frukta att verka
hämmande på språkets fria utveckling. Men ordboken
kunde på detta sätt göra mycken nytta, och en
ordboksförfattare, som ju måste hafva språkforskning
till hufvudstudium, måtte väl vara lika mycket att
lita på, som en hel mängd språkprof af författare,
hvilka aldrig med allvar studerat något språk. Skall
det någonsin lyckas att få svenska språket något
mera rent och dess rättskrifning mindre vacklande,
så får man väl bland andra medel använda äfven det
nyss nämnda.
När »landskapens afvikande muridnrter» sägas vara
att anse »såsom särskilda språk», så tyckes denna
begränsning vara nog djerf, och om påståendet egde
grund, så hade förf. sagt en bitter sanning om
skriftspråket. Det bevisade då, att detta alldeles
kommit på afvägar. Så farligt är det väl icke,
ty så mycket hafva folkspråket och skriftspråket
lyckligtvis gemensamt, att de kunna betraktas såsom
samma tungomål. Förf. anser imellertid, att fastän
i dessa »afvikande inundarter» åtskilliga ord och
uttryck kunna finnas, hvilkas upptagande i högspråket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
