Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norsk literatur: Eftersommer. Ny Digtsamling af A. Munch. - Samlede Skrifter af J. S. Welhaven. Bind. II. - Breve fra H. Wergeland. Udg. af H. Lassen. - Fra Fjeld og Hav. Udg. af C. W. Rieck. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
och slå i vild hänförelse eri harpa med strängar
af björntarmar, såsom en spirituell dansk en gång
karakteriserat det unga Norges skalder. Men äfven
den blida ande, som talar ur Munchs dikter, har sin
sfer och sin poesi; den elegiska naturstämningen,
det sörjande menniskohjertats hemliga rörelser,
det stilla deltagande sinnets veka skiftningar äro
äfven berättigade att få ett uttryck i sången, och
detta är, hvad dessa dikter liksom deras föregångare
alltid gifva, detta är det, som ger dera en pregel -
icke af djupaste originalitet och nyskapelse, men
af enkel sanning och trohet, så att hvarje hjerta,
som har lefvat ett innehållsrikt lif med sig sjelf,
ined andra hjertan eller med naturen, alltid skall
känna igen sig i dessa hilder, sprungna ur ett varmt
och känsligt inre. Derför är Munch nästan alltid jemn
och lik sig som en sakta framflytande elf, sällan stor
och sublim, men också sällan under medelmåttan. Det är
något i hans skaldenatur, som påminner om vår svenske
Franzén, om hvilken dock sjelfve Tegnér yttrat, att
hans poetiska låga brinner med stilla och klart sken,
medan andras spraka och blänka som raketer. Detta
gäller i föreliggande samling förnämligast de sånger,
som vi ville kalla skogsvisor, nemligen »Pyrola
uniflora», »Under en Gran», Linmea borealis»,
»Vandfald i Skoven» samt flere af de stycken, som
ega till öfverskrift »Nyt Liv». Midt emellan dessa
grupper af verklig och fin poesi tager sig derför
ett sådant stycke tidningsreferat som »En Finnkone»
så mycket fattigare ut, ty det saknar, åtminstone i
hvad skalden deråt gjort, all poesi och hör till det
svagaste i samlingen. Imeller tid är detta nästan
det enda undantaget. I allt annat förnyar man med
nöje bekantskapen med en skald, som äfven inom vårt
land eger många vänner, och alla dessa torde med
oss uppriktigt glädja sig åt en så till alla delar
vacker och vänlig »Eftersommer» som den, hvilken den
norske skalden här bragt ej blott sina landsmän, utan
äfven oss. Såsom bevis på hans känslor för Sverige,
tillåta vi oss sist att påpeka det varmt och vackert
skrifna stycket »Stockholm».
Af Welhavens »Samlede Skrifter» hafva
vi redan anmält första och tredje delen.
Till dessa, eller närmast hvad inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
