Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny svensk dramatik: Wasa-arfvet. Historiskt skådespel af F. Hedberg. - Hertig Magnus och Sjöjungfrun. Romantisk operett af F. Hedberg. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
t. ex. »I betoneri»; sådana ord som »fÖrstelna» i
aktiv bemärkelse, och »dess» användt med hänsyftning
på en qvinna, ord-ställningar som »kära syster
min», »ditt fridens läger», »du klage Gud ej an»
och dylika äro ej heller att anbefalla. Deremot
skulle man måhända med hänsyn till styckets poetiska
halt kunna säga, att denna dess enkelhet gått nog
långt. Visserligen förekomma några vackra monologer,
i hvilka tonen höjer sig öfver det hvardagliga och
får en högre flygt, men i allmänhet går, isynnerhet
i de två första akterna, dialogens ton, oaktadt
versifikationen, nog nära det vanliga lifvets, l
den tredje akten ryckes författaren synbarligen med
af händelsernas egen fart och blir vältalig; i den
fjerde har konungen sin kanske bästa monolog samt
scenen med erkebiskopen, hvaremot underhandlingarna
med Oxenstjerna och Gustaf Adolf, när de förekomma,
nästan reguliärt shipa sig fram som en sommarbäck i
sanden. I den femte akten kommer Johan tillbaka till
sin dröm i första akten, mot hvilken vi ville göra den
anmärkningen, att den icke är rätt sann och derför ej
heller poetisk, ty drömmen skapar som verkligheten
konkreta, fullt lefvande bilder, huru bizarra de än
må, men han allego riserar icke, ty han förstår sig
ej på de abtraktioner, som den vakna menniskan rör
sig med, och det af den orsak, att han uteslutande
är en son af fantasien, ej af förståndet, hvilket
tvärtom är allegoriens fader, - och en allegori är
och blir dock alltid framställningen af ungmön med
kransen i hand, i motsats mot den gyllne kronan,
liksom äfven svartalfven med» sitt: »brodermord» på
pannan. Och innan skådespelet slutar, få vi åter en
af de prosaiska scenerna med dels statsaktioner och
politik mellan Ily-ning och Axel Oxenstjerna, dels
framtidsperspektiv, öppnade af Oxenstjerna och Gustaf
Adolf, hvilka äfven i grunden äro opoetiska, emedan de
ej äro formade af skaldens fritt skapande fantasi,
utan äro foster af hans historiska medvetande,
men som åskådaren fullt delar med honom, och derför
förlora de den doft, som är första vilkoret för den
dramatiska effekten, nemligen intresset, spänningen,
den lifvande väntan på hvad som komma skall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
