Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk literatur: Niklas Tengberg: Några anmärkningar om Frihetstiden. Af. C. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
bjudande och souverain konung, den ingen är på jorden
för sina gerningar responsabel, utan bar rnakt och
våld efter sitt behag och som en kristlig konung att
styra och regera sitt rike» *). Med rätta erinrar
oss dock författaren, att vid enväldets bedömande
det är vigtigare att betrakta lagens tillämpning än
dess bokstaf. Och härvid instämma vi af hjertat i
författarens ord, att »Carl XI aktade lagen med en
samvetsgrannhet, som skulle prydt ett tidehvarf med
den visast afvägda författning».
I den varma gärd af fosterländsk känsla, som
författaren bringar Carl XILs stora personlighet,
taga vi gerna del, men icke så helt och hållet i
det försvar han förer för hans verksamhet såsom
regent och statsman. Redan när författaren säger,
att under Carl XII gärder och utskrifningar togo
en utsträckning så stor som någonsin, ligger deri
en anklagelse mot konungen att hafva förgripit
sig på folkets rättigheter. Ty indelningsverket
var ingalunda en outtömlig rekryteringskälla, såsom
författaren säger, utan hade tvärtom tillstoppat den
gamla källan, som var utskrifningen. Det fanns ett
maximum af trupper, som visserligen alltid kunde
påräknas såsom fulltaligt, men öfver hvilket man
ej kunde komma. Omöjligheten att dermed föra flere
offensivkrig låg i öppen dag vid första försöket,
ty hvar skulle reserverna tagas, och derför tvekade
Carl XII ej ett ögonblick att tillgripa utskrifningen,
från hvilken konungamakten frivilligt afstått genom
knektehållen. Lika liten rätt hade han att begagna
sig af den kredit, ständerna 1693 beviljat sin konung
för ett kommande krig, ty denna rätt var väl gifven
åt Carl XI, men alls icke åt Carl XII; än mindre
egde han rätt att skaffa sig medel direkte genom ny
beskattning, och sådan har han dock hela sin regering
igenom pålagt utan att någonsin sammankalla ständerna.
Ej utan skäl framhåller deremot författaren, att Carl
XII icke uteslutande bär skulden för östersjöväldets
undergång, ty ett förstörelsens frö låg i dess eget
sköte, derigenom att det var bygdt på en onaturlig
grund och endast genom feberaktig
*) Såsom bekant ständernas egna ord i 1693 års
riksdagsbeslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
