Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det svenska bibelöfversättningsarbetet. III o. IV. Af Artur Hazelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
domsverk och en i flere afseenden vigtig hjelpreda,
men syntes på det hela taget nog mycket afvika från
både urskriftens och den vanliga öfversättningens
energiska enfald och massiva hållning. Lyckligtvis
kunde man dock hoppas, att alla försök till onödiga
nyheter i denna väg blefve fruktlösa och utan tvifvel
skulle kraftfullt afvärjas både genom maktens och
opinionens vishet. Man hade intet godt att lofva sig,
utan tvärt om högst betänkliga följder att befara,
om det kända och goda ord, som i sin gamla festliga
skrud så länge bevisat sig lefvande och kraftigt
till menniskors tröst och helgelse, skulle med hast
omklädas i en drägt, som ny och tunn och hvarken
värmande eller passande för Kristi lemmar vore skuren
efter tidens smak och föränderlig som tidens mod. -
Det fordrades, sade man, ett vårdadt och städadt
språk. Vore då fädernes manliga, välljudande, böjliga
och för oss ännu tydliga språk ovår-dadt derföre,
att det ej talades, ej borde och kunde talas af
Svenska akademien? Bibel och lagbok finge ej tala
med hvar-dagstungor och ej göra hvardagsintryck, i
morgon utplånade. De gamla uttrycken hade en särskild
vigt och helgd af sjelfva sitt vördnadsbjudande,
fornhöga och snart sagdt oförgängliga skaplynne. Här
blefve den bästa städningen den, som städar och
bereder hjertat för andens nådeverkningar till
gudaktighet. Dess utom, hvar skulle man stanna med
sina städningar och omstädningar? Man måste hafva
en ny bibel till hands åt hvar annan generation och
hvarje gång skylla på tidens kraf. Tidens rätta kraf
och Guds och samvetets kraf vore att gå, väl icke i
slentrianens tanklöshet, men också ieke i nyhetsandens
öfverklokhet. Det tillhörde religionens tjenare att
leda tiden till de friska, evigt lefvande vattukällor
och ej sjelfve föras i hennes ledband till förtorkande
bäckar af gårdagens regn. Man skulle ej vända sig
ifrån den majestätliga gamla solen för att säga till
deri granna, om en stund försvinnande färgbågen: «Lys
oss«! Funnes ock några fläckar i dagens klara stjerna,
så viste nog Försynen sin tid att borttaga dem, och
man skulle icke för dessa fläckars skull öfvergifva
henne och söka sin ledning vid astronomens lilla,
snart slocknande lampa. - Det vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
