Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Grefve de Camors. Roman af Octave Feuillet. Öfvers. af C. J. Backman. Af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
frambringa starka varelser och svaga varelser, lam
och lejon - då hade han endast i sitt förhållande
till Lescande spelat lejonets roll. Denna tanke gör
Carnors lugn. Detta ögonblick är vändpunkten i hans
lif; han har nu ett programm. «Att i hela deras vidd
utveckla de fysiska och intellektuela gåfvor, som
han fått af slumpen, att göra sig till en fulländad
typ för en sin tids civiliserad, att tjusa qvinnorna
och beherrska männen, att bereda sig alla andens,
sinnenas och magtens fröjder, att kufva alla naturliga
känslor såsom träldomsinstinkter, att förakta alla
gängse trossatser såsom hjernspöken eller hyckleri ,
att icke älska, icke frukta, icke vörda annat än
hedern - dessa voro i kort sammandrag de pligter
han erkände och de rättigheter han tillvällade
sig. Det var med dessa fruktansvärda vapen, förda
af en öfverlägsen intelligens och en kraftig vilja,
som han åter skulle göra sitt inträde i verlden, med
lugn och allvarlig panna, smekande, men kall blick,
och med leendet på läpparna, såsom man lärt känna
honom. Från det ögonblicket fanns det icke längre
ett moln hvarken i hans tanke eller i hans drag,
hvilka till och med sågo ut att icke vidare åldras.«
Så tecknar Eeuillet sin hjelte i detta skifte.
De scener, hvilka härefter följa, vistelsen
hos generalen, hvilkens godmodiga sidor så väl
blifvit framhållna, samt lifvet på Eeuilly äro
förträffliga. Endast tvenne händelser äro af natur
att göra läsaren tvehogsen om författarens förmåga
att blicka in i menniskohjertat. Den första är
deri unga Mademoi-selle d’Estrelles’ frieri till
Carnors, den andra Madame de Técles förhållande. Men
vid närmare undersökning inses lätt, att med en så
excentrisk natur som Madem. d’Estrelles detta sätt,
att direkt sjelf vända sig till den man hon älskar,
är helt förklarligt. Hon känner sig villig att
offra allt, hon tror honom fattig, hon älskar honom,
och hon känner sig dessutom vara i ett för hennes
egen själsutveckling afgörande ögonblick. «Annu kan
jag offra mig, älska rent, bli god och hängifven
som maka»; - så ungefär kan man föreställa sig,
att hennes tankar då voro - «men är det fåfängt att
älska, födes känslan blott för att gäckas, - välan då,
i sådant fall tillhör jag verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
