Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Grefve de Camors. Roman af Octave Feuillet. Öfvers. af C. J. Backman. Af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
själfständighet kan och måste underordna sig, för
att ej störa harmonien utom och inom sig. Camors
inser detta, hela hans lefnadsvishet ramlar; men nu
är det för sent för honom att här i lifvet återvinna
det förlorade. Det är för sent, och detta närmast
i följd af ett missförstånd hos Madarae de Técle
och hennes dotter. Men skärskådar man närmare detta
missförstånd, så visar sig, att detta är att betrakta
som en följd af Camors’ egna handlingar. Gränsen
mellan att under flere år svika sin tro och att
öfvergå till juridiskt antastliga handlingar är ej
oöfverskridlig, helst då man saknar principer, och
Madarae de Camors’ farhåga är förklarlig. Och dessutom
hade det kostat Camors blott en timmes förödmjukelse,
för att detta missförstånd hade varit häfdt. Man
säger, att han ej kunde förnedra sig derhän. Han
hade dock bort göra det, ty han hade brutit mera
än de fleste. Men hans stolthet är än ej bruten,
och han lemnar med döden i hjerta t sitt hem, för
att återse markisinnan. Men nu har han lärt känna
de förut förtrampade sedliga makternas betydelse,
och derför skall hans lif förtäras i qval jemväl
hos den qvinna, som förut lockat honom. Han blir nu
alltmera sluten och ödslig till lynnet: han känner
sin isolering. Hans sätt blir stelt och strängt,
hans hjerta känner på förhand dödens kyla. Och hon
lider namnlöst af att se hans qval; hon vill offra
allt för honom, men han af böjer, ja, afvisar hennes
kärlek. Och begge bära de hufvudet högt ända in i det
sista, stolta i sin sorg och utan att beklaga sig,
fast deras lifsrot är förbittrad. Vi kunna se för
oss de bleka gestalterna. »Chaque jour, ils sortaient
å cheval dans la campagne, tous deux vétus de noir,
sympathiques par leur beauté et leur tristesse, et
en-.tourés dans le pays d’un respect mélé d’effroi.»
När Camors dör, lemnar han efter sig ett bref till
sin son. Feuillet säger ej, hvad det innehåller; vi
nna det endast. Boken börjar med ett bref och slutar
med ett sådant. Mellan dessa begge bref hvilket
afstånd, hvilka händelser, hvilka sorger! Men nu
har den hämnande gudinnan slutat sitt värf, och
täckelset faller.
Se vi nu tillbaka på M. de Camors, så blir vår enda
svårare anmärkning mot författaren den, att bokens
hjelte sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
