Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprättelsen - Den gamla och den nya människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I
Den gamla och den nya människan. 275
lorade sonen: »Fader, jag har syndat mot himmelen
och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.»
Nu kunde fadern förlåta honom allt och åter omsluta
honom med sin huldhet.
Lovad vare Gud, vår Fader i himmelen, som just på
detta sätt i trofast kärlek går efter de vilsekomna
människobarnen för att föra dem åter till sig! Lycklig den
människa, som i uppriktig ånger och tro vänder åter
och blir upprättad igen!
O min Jesu, jag vill hasta
Att med bot För din fot
Mig i stoftet kasta.
Viss, att du min synd förlåter,
Dig jag vill Höra till.
Jesu, tag mig åter!
Jesu, värdes själv mig föra
På den stig, Där du mig
Lovat saliggöra!
Aldrig från min själ sig skilje
Stadig tro, Stilla ro,
From och lydig vilje! (Sv. ps. 172: 7, 8.)
Den gamla och den nya människan.
Så länge ännu den där gossen levde kvar i det goda
hemmet, försiggick i hans inre en daglig strid. Det var
en strid mellan det gamla och det nya. De medfödda
onda anlagen, de gamla fula vanorna ville åter och åter
få makt med honom. Men också det nya, den goda
andan i det nya hemmet, faderns stora kärlek, även detta
verkade mäktigt på honom. Ibland kände han en så
stark lust att alltid få leva tillsammans med fadern och
vara honom till glädje och behag; ibland åter kom där
fram hos honom en vild åtrå att leva som han själv
tyckte, utom hemmet, fri och obunden av dess ordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
