Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
lian nöjer sig icke som romantikern med stämningen.
Hans vilja är inställd på enhetens verkligblifvande
inom jordelifvet. Ty han vet, att där råda ännu
motsatserna ; att där är det som — hvar dag och hvar vecka,
år ut och år in — det gäller försona dem. Och sålunda
inträder den spänning, som åt den nya tron ger lika
djupa problem som någonsin åt den gamla, ja, som
i viss mening återframställer samma problem.
Spänningen upp-står mellan å ena sidan känslan att
allt som är är evigt; att motsatsen mellan lif och
död, det onda och goda, den enskilde och det hela
ur evighetens synpunkt icke är verklig. Å den andra
erfarenheten att förgängelse och förluster,
ensamhet och bristfullhet tillsvidare från människans
synpunkt äro dagliga verkligheter; att harmonien liksom
friheten mödosamt måste förvärfvar. Och därför
måste vi — trots vår aning om enheten — ännu i de
flesta fall handla så som vore dualismen verklig.
Men från den stund evolutionen för människans
skaparmakt öppnade sina oändliga utsikter, äga vi,
trots smärtande erfarenheter af dualismen., hopp om
den slutliga harmonien. Och i det hoppet kan man
vänta. »Det finns ett världsallt; det är i detta vi
utveckla oss, och sedan vi besinnat detta, gör det
alldeles detsamma hvad öde vi i öfrigt få: ty
utvecklingen är vårt öde.» (Rahel.)
I lifstrons skönaste sång slungar Prometheus
sålunda sitt trots mot Zeus:
Wähntest du etwa,
Ich sollte das Leben hassen.
In Wüsten fliehen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
