- Project Runeberg -  Lifslinjer / II. Människan och Gud II /
507

(1903-1906) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EVIGHET ELI.ER ODÖDLIGHET

507

medkänsla och kärlek; alla de som aldrig genom stora
tankar och känslor kunnat vidga sin själ; de krossade
och kufvade, de spårlöst svinnande, de urspårade —■
huru kan jag begära, att de skola finna lifvets mening
i lifvet själft? Huru skall man af toner, som aldrig
blifvit välljud, kunna vänta att de känna sig saliga
att svinna i varandets symfoni? Hvad har den
lifs-troende att svara alla dessa stackars andligt fattiga
eller förkrympta varelser, när de spörja om sitt lifs
mening? Att hänvisa dessa släpande och sargade till
en aflägsen jordisk framtid — då fattigdom, sjukdom
och okunnighet kanske ej längre finnas — blir ju
endast ett hån mot dem själfva? De behöfva tron
på en himmel såsom motsats till jorden, en himmel,
där deras tårar aftorkas, där den trötte får hvila. Intet
annat kan ge dem tröst.

Nej. Men det är människans farligaste fördom,
att hon för sig — eller andra — måste ha tröst.

Det är mod hon måste hafva.

Men äfven förutsatt att vi se evigheten ur tröstens
synpunkt — huru kan det bli en tröst att där minnas
alla sina egna och alla andra jordevarelsers kval? Ty
detta måste ju, såsom ofvan är framhållet, vara
villkoret för att jag skall bevara min identitet med det
jordeväsen, som af evigheten hoppas ljus öfver
jorde-lifvets mörker, växtkraft för dess möjligheter,
utjämning af dess orättvisor? Och ställd inför detta villkor,
månne den människa verkligen lidit djupt, som då
ännu fordrar odödlighet för hvad hon jordiskt kallat
sitt jag?

För finare sinnen blekte redan i medeltiden
helvetesglöden paradisglansen och det var endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:41:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livslinjer/2-2/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free