Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Kahekilis ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det var just då som Kahekili dog”, inföll
Kumu-hana ivrigt. ”Du är mycket klok. Du vet mycket
om gamla dagar bättre än vi gamla kanakas.”
”Det var 1829”, fortfor Pool belåtet. ”Du var
tjuguåtta år och jag var tjugu, hade nyss kommit i
land i den odäckade båten efter Svarta prinsens
brand.”
”Jag var tjuguåtta”, återtog Kumuhana. ”Det
låter riktigt. Jag kommer väl ihåg Bokis
kopparkanoner i Waikiki. Kahekili dog också vid den tiden i
Waikiki. Än i dag tror folk att hans ben fördes till
Hale 0 Keazve (mausoléet) i Honaunau på Kona.”
”Och att de långt efteråt fördes till det kungliga
mausoléet här i Honolulu”, ifyllde Pool.
”Det finns även, Kanaka Oolea, några som tro än
i dag att drottning Alice har dem förvarade jämte sina
andra förfäders ben i de stora krukorna i hennes
tabu-rum. Jag vet att alla ha orätt. Kahekilis
heliga ben äro försvunna, försvunna för alltid. De vila
ingenstädes. De ha upphört att finnas till. Och
många /eona-vindar ha kommit vågsvallet vid
Waikiki att vitna sedan den sista människan såg
Kahekilis kvarlevor. Jag ensam lever kvar av dessa män.
Jag var den siste, och jag var inte glad åt att få vara
med om slutet.
”Ty se, jag var en ung man, och mitt hjärta var
vitglödande lava för Malia, som hörde till Kahekilis
hus. Likaså var Anapunis hjärta vitglödande för henne,
ehuru hans hjärta var svart, som du skall få höra.
Vi voro på dryckeslag den kvällen, Anapuni och jag,
den kvällen då Kahekili dog. Anapuni och jag hörde
endast till gemene man, liksom alla kanakas och wa-
5i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
