Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De dödas ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
passaddrivna vitskummande böljor och luften, från
havsbrynet till regnmolnen, korsad av tusentals
störtande vattenfall som dag och natt framkalla otaliga
regnbågar med tillhjälp av solen eller månen. Dalar
— så kallas de, men det är egentligen rämnor — klyva
de cyklopiska murarna här och där och leda upp till
högt belägna, vansinnigt branta landskap, de flesta
oåtkomliga för människofötter och endast beträdda
av vilda getter.
”Ni vet mycket litet om dem”, sade prins Akuli till
svar på min nick. ”Ni har endast sett dem från
ång-båtsdäck. Det finns dalar där, bebodda dalar, varifrån
man ej kan komma ut på landsidan och där kanoter
endast kunna landa vissa dagar två månader om året.
Då jag var tjuguåtta år var jag där på en jaktfärd.
Dåligt väder under den bästa tiden hindrade oss i
tre veckor. Sedan summo fem av mitt sällskap och
jag själv genom vågsvallet. Tre av oss kommo fram
till kanoterna som väntade på oss. De andra två
slungades tillbaka på sanden, var och en med en
bruten arm. Hela sällskapet utom vi stannade där till
nästa år, tio månader i sträck. En av dem var
Wil-son, i Wilson &j Wall, sockerfirman i Honolulu. Och
han var förlovad.
”Jag har sett en get, skjuten där uppe, hamna vid
mina fötter efter ett fall på tusen meter. Ni kan tro
mig, i tio minuter tyckte jag att det regnade getter
och stenar. En av mina kanotroddare ramlade ner
mellan de båda små dalarna Aipio och Luno. Först
studsade han femton hundra fot under oss och
fastnade sedan i en rämna hundra fot längre ner. Vi
begravde honom inte, vi kunde inte komma åt ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
