Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fara hem i kanoter, ut genom revet och in genom
Honolulus hamn.”
”Kom ihåg”, tillade Lee Barton, ”att det var just
vid den tiden som den pojke, som sedan skulle bli
undertecknad, kom hit på några veckor under vår
rundresa. Jag måste ha sett dig vid stranden just
vid den tiden — en av flickungarna som summo som
fiskar. Herre Gud, damerna här redo allesamman
i damsadel, och det var långt innan den övriga
kvinnliga societeten i världen lade bort sin blygsamhet och
kunde förmå sig att sitta gränsle över en häst. Jag
lärde mig själv simma vid den här plagen på den
tiden. Du och jag försökte kanske brädsim på samma
vågor, eller jag kanske stoppade en handfull vatten i
munnen på dig och fick till betalning att du räckte
ut tungan åt mig . ..”
Avbruten av en hörbar schockerad fnysning från
en kvinnsperson, som såg ut som en gammal ogift
nucka och som solade sig i närheten och låg utsträckt
med alla sina spetsiga vinklar på sanden i en
vidunderligt ful simdräkt, märkte Lee Barton att hans
hustru ofrivilligt ryckte till och gjorde ett stolt kast
med nacken.
”Jag småler och njuter”, sade han till henne. ”Det
där gör bara att dina vackra axlar göra sig ännu mera
gällande. Det gör dig kanske självmedveten, men
också kolossalt självsäker.”
Ty det bör kanske sägas först som sist: Lee
Barton och Ida Barton voro övermänniskor eller kallades
åtminstone så av osnutna litteraturrecensenter,
butikfolk och pedantiska neutrum-naturer, vilka från den
tråkiga och platta nivå där de leva ej kunna urskilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
