Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Lars Hiertas ätt, föräldrahem och ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■
STUDENTTID. 13
fessorn fick sluta» —
med att skratta, han också, och en norsk
biskop, hland de deputerade, tog den unge opponenten i famn
och kysste honom i glädjen öfver den raska torneringen och den
komiska situation den frambragt.
På gustavianska auditoriet ventilerade Lars Hierta sjelf en
disputation under professor Tranérs presidium den 11 december
1818. Disputationen, »pro exercitio», liksom Karl Aurivillius’,
omfattade några blad ur Tranérs bekanta öfversättning af Ho-
meros’ Iliad, hvilken på detta sätt såg dagen med responden-
terne som förläggare. Försvarare skulle de också vara, men en-
dast mot den kritik, som med latinsk tunga framträdde vid sjelfva
disputationstillfället. Bland de underliga uttryck, för hvilkas
befogenhet det då ålåg Hierta att strida, ha vi antecknat föl-
jande, karakteristiska för Tranérs öfversättningskonst, men icke
för ty temligen svåra att försvara inför den »sansade kritiken»:
Sköntillglattade tallar
Kopparnehjelm
•
Kopparombente akajer
Knystersvängande hjelte
Hingsttilltuktande Hektor
Vadombrynjade greker
Som son till sjelfve estetices professorn borde Karl Aurivillius
här haft ett rikt fält att hämnas sitt nederlag i »hedsjra», men
historien förmäler icke, om han i denna fråga delade åsigt med
vår tid eller med 1818 års män. För dem voro Tranérs öfver-
sättningar förträffliga, och tidens fosforister gåfvo knappast Tra-
nér efter i konstfull ordsvarfning för det kära svenska språkets
räkning.
Sin disputation tillegnade Hierta på franska åt en qvinlig
möderneslägting, såsom erkännande af hennes mot honom visade
godhet, och på svenska åt tvenne morbröder, »tacksamt och vörd-
nadsfullt». Han stod således icke ensam, utan deltagande frän-
der; den fader- och moderlöse hade fortfarande ett hem, der han
ej var främling. Ett jemt och gladt lynne hjelpte honom detta
att bibehålla, och sjelfva tacksamheten mot en välvillig slägt
blef hos Hierta en ytterligare sporre att genom rastlöst arbete
och sparsamt lefnadssätt så snart som möjligt göra sig oberoende
af både stipendier och enskildt understöd.
I november månad 1820 hade han afslutat sina tentamina
för filosofie kandidatexamen, den han nu fick aflägga. Hierta
erhöll goda vitsord i latin och grekiska, i ren matematik, i fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
