Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Rabulistperioden 1836—39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
POLEMISK TON OCH INSINUATIONER. 197 *
Sverige och Norge. I Norge kunde man fira den 17 maj 1639
i konungens egen närvaro, i Norge kunde stortinget å nyo afslå
hans begäran om veto, ehuru han der tillbragt ett halft år —
»och ingen skriker öfver något ofog, allt tillgår med största vörd-
nad och aktning för hjeltekonungens person. Detta är möjligt,
emedan i Norge ej finnes något hof med allt dess hihang, ingen
förnäm och fattig adel, som måste lefva af bröd, af det allmänna
bekostadt, af regeringen utdeladt,’ingen af hofvet beroende kyrka,
ingen skråmässig ståndsindelning. Vi ha en gammal surdeg, ärfd
efter ett statsskick, som varit »eminemment monarchique». En
af orsakerna är nog rätt påpekad i dessa ord. Men pressens upp-
fostran under strid med godtycket, i ett lagbundet samhälle, torde
för visso ega största skulden i dess’ »förbistring».
Qvieka voro dock Aftonbladets insinuationer och pikar
vida oftare än de öfriga bladens. Vi’ taga blott två exempel,
det ena af en udd mot Karl Johan, det andra mot Rosenblad,
från 1839 års Aftonblad.
Konungens norska trontal vid stortingets öppnande aftryckes
och kommenteras (14 febr.). Man återfinner der, heter det, »de
förut hos oss så bekanta uttrycken . . om landets stigande väl-
stånd, om huru olika det stod till för tjugufem år sedan, med
flere lika kända som glädjande saker . . . Vidare tillkänna-
gifver sig konungens vackra och religiösa åsigt af statsläran uti
hans majestäts yttrande om de båda nationernas bestämmelse att
åtlyda rikets lagar under »en gemensam faders» —
utan tvifvel
Guds —
ögon; och slutligen kan man ej undgå att lifligt fästa
sig vid det erkännandet, att »
hvarje makt blifver tyrannisk, när
de, som skola utöfva den, icke åtlyda de lagar, som begränsa
den», hvaruti hans maj:t gifvit alla maktegande en varning, som
icke nog kan värderas och behjertas.» —
Hvarje läsare af denna
skenbart menlösa framställning visste nogsamt, att Karl Johan
syftat på sig sjelf med den gemensamme fadern och på stortinget
med den makt, som skall lyda begränsningens lag.
På sommarn hände det den gamle excellensen Rosenblad
att bli hemsökt af tjufvar, men räddad från deras tillgrepp, eme-
dan de skrämdes bort af »fabrikör Sjöbergs tjufskrämma, som
fans aflossad». »Vi lyckönska hans excellens, skrifver Hierta,
till den nytta, han dragit af denna vackra uppfinning, och
Ws
U
.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
