Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Rabulistperioden 1836—39 - 9. Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 RIKSDAGSPERIODEN 1840 -41 OCH KARL JOHANS SISTA REGERINGSÅR.
! B i
Behöfs det bättre illustration till påståendet om den nytta,
Lars Hiertas offentliga verksamhet gjort vårt land? Jerikos mu-
rar föllo för skränet, »braheväldet» vek för det offentliga ordet,
för Hiertas i synnerhet, ty han hade vetat eröfra folkets öra i
högre grad än alla de öfriga pressorganen tillsammantagna.
Hvem finnes väl nu, i hvilket politiskt läger som helst, som
vill försvara ett sådant samhällstillstånd som det, hvilket belyses
af det tioåriga braheväldets aftonrodnad? Och dock skall histo-
rien troligen aldrig fördöma grefve Brahes afsigter mot så väl
Karl Johan som Sverige.
9.
Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår.
»Det är ett glädjande bevis på allmän anda och nit för fo-
sterlandets angelägenheter, att den tänkande och bildade delen
af allmänheten i landsorterna redan nu
börjat diskutera frågan
om riksdagsmannavalen», säger Aftonbladet i början af sin riks-
dagskampanj (16 september 1839). En förändrad riktning af »syste-
met» var
slagordet, och som denna icke kunde vinnas utan en
förändrad rådgifvarpersonal, men man icke kunde hoppas en dy-
lik förnyelse af konseljen utan stark påtryckning från riksdagens
sida, blef det snart en öppet uttalad fordran på valmännen, att
de icke skulle välja andra representanter än sådana, som ville
göra allvar af regeringsformens 107:e §. Denna stadgar som be-
kant riksdagens rätt att hos konungen anmäla önskan om afske-
dande af sådana statsrådsledamöter, hvilka icke i rådslag iakt-
tagit rikets sannskyldiga nytta, icke med oväld, nit, skicklighet
och drift sina embeten utöfvat. Endast derigenom skulle styrel-
sen få upp ögonen för den sanningen, att den icke kan styra
utan folkets förtroende, och att detta förtroende måste bero af
dess duglighet, dess afseende på ständernas beslut och dess åta-
gande af fullständig ansvarighet för regeringsåtgärderna. »Viäro
öfvertygade, att om ständerna en gång taga ett sådant steg, så
skall konungen äfven lyssna dertill» (23 oktober 1839).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
