Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lars Hierta och Aftonbladet 1844—51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ki
1 K
W
att
276 LARS HIERTA OCH AFTONBLADET 1844—51.
bundsförvandt, utan att vara eller behöfva vara dess champion i tid
och otid.
8 M
M
i
W
W i
T
Fel har det naturligtvis äfven, men ingen tidning kan sakna så-
dana, sedan publiciteten kommit på den ståndpunkt den nu innehafver.
Det bästa vitsord, man kan lemna detta blad, är, att det är den mäk-
tigaste tidning i landet, emedan det förtjenar att vara det.»
Lindeberg, som jemte Th. Sandström biträdde Crusenstolpe
med Dagen, i afgjord opposition mot »det nya systemet» och
dess stora pressorganer, Aftonbladet och Allehanda, skref der
en
längre uppsats benämd: Två år af konung Oskars regering.
I en afdelning deraf (Dagen n:r 71, den 27 mars) behandlar
han »Regeringen och tidningspressen». Regeringens inflytande
öfver Aftonbladet, säger den gamle kaptenen, har inskränkt sig
till frånvaron af opposition och till berömmet öfver hennes personal
mer än öfver hennes åtgärder. I tid och otid har bladet i stället
hållit sig till representationsreformen. När nu fordran på reform
måhända icke nöjaktigt kan fyllas, har regeringen intet band på
den så kallade bundsförvandten, som då ombytes i en
skadlig
fiende, mot hvilken regeringen icke varit betänkt på något stöd.
Ett sådant kunde hon ha haft i Post- och inrikes tidningar och
ett par af de forna ministeriela bladen, men de sist nämda har
hon aflägsnat ifrån sig, och »den förra har hon låtit komma i en
position, som förmodligen torde sakna motsvarighet i något annat
lands publicitetshistoria». Detta är sanna ord. Konungens adju-
tant, Hazelius, hade ärnat utgifva en »oberoende» tidning af
konservativ riktning, men den kom ej till stånd. Biets efter-
trädare Morgonen dog snart, och bådas »ansvarige utgifvare» Bell-
berg blef Post- och inrikes tidningars vice-redaktör under den
gamle redaktören, Wallmark, som på våren 1846 flyttade från
Stockholm. Nu var alltså »den officiele» helt och hållet ledd i
de gamla politiska spåren, oaktadt det officiela var, åtminstone
skenbarligen, liberalt. De härigenom uppkommande konflikterna
blefvo så mycket mera bemärkta, som konungens nämde adju-
tant förde en af de ifrigaste konservativa pennorna i Posttid-
ningen, der ofta bekämpande de afsigter regeringen ansågs
hysa. Att misstanke om olikhet i åsigter mellan konungen och
hans konselj härigenom närdes, var allt för klart, och justitie-
statsministern grefve Posse fick i både Aftonbladet och Alle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
